Världens vackraste Wilmer!

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Det gammla ordspråket har vi väl alla hört fler än 2 ggr. Men om man börjar fundera djupare på det så har det en väldigt bra innebörd.

Man kan gömma undan allt möjlig som man aldrig tror kommer kunna hitta sin väg tillbaka. Det trodde jag. Jag trodde jag var fryst, kall och totalt känslomässigt invalid. Jag trodde aldrig att den där sköna känslan skulle hitta tillbaka till min maggrop igen. Den härliga pirrande och spännande känslan man kan känna ibland när någon sveper in i ens liv och sveper undan fötterna på en.

Utan att förvaning blev jag avväpnad, utan beredskap sprängdes alla murar jag en gång byggd upp så flitigt runt mitt hjärta. Mitt i allt så var det där till förfogande, mitt hjärta. Helt oskyddat. Det som förvånade mig och som jag insåg var att det var oförstört, det var inte ärrat. Det fanns inga sår och inga flisor av trasiga kärlekspilar kvar längre. Jag var inte rädd, jag behövde inte vara rädd. Det var en halleluja moment.

Livet verkar inte vara annat än en underbar dans på taggfria rosor nu för tiden. Kippis.