Världens vackraste Wilmer!

Separationsångest.

Igår var vi på Emma's 25 års kalas. Vi blev bjudna hela familjen och tänkte ta med Wilmer men då fick farmor höra det och då tyckte hon att han kunde vara hos henne istället. Efter noggrant övervägande gick vi (jag) med på det. Han gillar ju inte att äta ur flaska men när Daniel provade att mata honom tidigare med nya nappflaskan så gick det ganska bra faktiskt så det kändes hyfsat lugnt dessutom skulle festen vara 200 meter från farmors hus (på högaberget). Redan när jag började packa skötväskan med hans grejer så kände jag en ångest som började bubbla upp inom mig och all eftersom det drog ihop sig så blev känslan starkare. När vi sedan lämnade en sovande alldeles underbar liten gullig bebis i farmor hus och gick iväg kändes det så konstigt, att släppa kontrollen och lämna honom där. Mitt liv har ju de senaste 2 månaderna gått ut på att titta efter honom och i 9 månader innan det har jag burit honom i min mage det är otroliga band man hinner skapa. Varje vaken minut går åt att titta på min älskade son. Bara när jag sover, duschar och går på toa så släpper jag mina ögon från honom. Man har full koll och så plötsligt ska man gå iväg och vara borta UTAN honom i FLERA TIMMAR! Separationsångesten var total.

Jag var inte ett dugg orolig för att inte det skulle gå bra rent praktiskt eftersom att hans farmor har haft, jobbat och levt med ungar i ungefär 100 år så hon kan sin sak. Men ändå.

Allt eftersom kvällen förlöpte så kände jag hur det kröp i kroppen och det enda jag egentligen ville var att gå hämta min son. Festen var jättetrevlig, jättegod mat trevligt folk och i övrigt en toppenfest, jag hade verkligen kul men det var otroligt svårt att slappna av och tänka på andra saker än Wilmer. Jag fick stoppa mina lustar att ringa hem var 5:e minut och höra hur det gick. Men tillslut sa min modersinstinkt och framförallt mina sprängfyllda bröst till mig att ringa hem för han var troligtvis hungrig och mycket riktigt så hade han precis blivit lite småledsen så jag fick springa hem och mata honom. Gud vad mysigt det var, sen gick jag tillbaka när han var mätt och belåten då kändes det bättre. Jag fick gå hem totalt 2 gånger på nästan 7 timmar så allt gick ju såklart jättebra men det är en ytterst påtaglig känsla av värsta sortens separationsångest att "lämna bort" sitt lilla barn för första gången och det må låta löjligt men jag tror att många mammor känner igen sig.

Nu ska jag gå mysa med min son sen ska jag lägga upp ett recept på världens godaste chokladkaka!