Världens vackraste Wilmer!

Bättre fly än illa fäkta?

Efter allt tänkande, grubblande och funderande igår under dagens å avslutades kvällen med att en galet stor bomd exploderade inne i mitt huvud. Error, error, error... För lite minne kvar, rensa hårddisken.

Missuppfatta mig inte, det som tynger min hjärna är knappast något man skulle kalla problem. Men om vi nu ska kalla det problem så har jag nog det bästa problemet i hela världen. Ungefär lika besvärligt och fruktansvärt påfrestande som att springa barfota i gräset.

Jag vill gärna tro att jag har en rätt bra relation med mitt tänkande, en skön mix mellan att tänka långt och leva på impuls. Min vän Veera brukar fråga mig "Hur hade du tänkt att lösa den här situatuonen?" jag brukar alltid svara "Det löser sig", det gör det alltid. Jag är väldigt ofta impulsiv och drastisk och när det gäller saker jag vill göra och hur saker känns är det snabba ryck fram och tillbaka som gäller. På gott och ont, min förmåga att tänka efter före försvagas drastiskt när jag får mina halleluja moments, när endorfinerna sprudlar i kroppen så är det svårt att inte go with the feeling. Och då är det inte så lätt att märka om man kanske skadar både sig själv och andra.

Den största frågan av alla just nu är om ordspråket "Bättre fly än illa fäkta" verkligen är så sant som jag försökt intala mig själv det senaste halvåret. Om det verkligen är rätt taktik att hålla vissa saker på en armlängds avstånd i förebyggande syfte. Tänka långt, tänka mycket, tänka för mycket. Kanske man skulle köra på känslan hela tiden och göra hela livet till en halleluja moment? Leva på kansken hela tiden, dock får man vara vaksam, det sista jag vill är att såra någon. Och defenitivt inte mig själv.

Nu är det färdig haft.

Armen är borta, svärdet är sänkt. Kom närmare, men gör mig inte illa.