Världens vackraste Wilmer!

We belong togheter.

Jag satt och funderade på hur fantastiskt det är att vi ska få ett litet barn jag och Daniel. Ett litet knyte som för om möjligt ännu närmare varandra.

När han kommer ut så hör vi ihop på ett helt annat sätt. Vi blir ju hans föräldrar, det är helt sjukt stort.

Daniel är så underbar, jag skulle aldrig kunna tänka mig en bättre pappa till mitt barn. Han engagerar sig, är nyfiken, känner på magen hela tiden och pratar med vår lille pojk. Han vet precis lika mycket som mig om förlossning, graviditet, öppningsskeden, moderkakor och navelsträngar. Han är ett enormt stöd och det känns som att han är precis lika gravid som jag (han har dock inte gått upp 10 kg), han är lika delktig i vår pojk som jag är. Jag tror att det är få förunnat.

Förlossningen närmar sig och man räknas nu som höggravid med bara 51 dagar kvar till beräknad förlossning, vi tänker på den i stort sett hela tiden. Det är svårt att förbereda sig för något sådant. Jag har ställt i mig på att jag ska uppleva den värsta smärtan i mitt liv och inte så mycket mer än så. Man kan ju aldrig veta hur det blir, hur länge det tar eller hur det känns eftersom man inte upplevt det tidigare. Jag tar det som det kommer när det kommer. Huvudsaken att Daniel är där så klarar jag vad som helst.

Plutten i magen mår bra, han sparkar nu mer än någonsin och det börjar bli lite jobbigt att sova på nätterna. Har svårt att somna om ifall jag vaknar. Magen är så himla hård och knölig, det är ju liksom en hel bebis där inne. I vecka 34 är medelkroppslängden 46 cm från hjässa till häl och barnets medelvikt är 2350 gr. Huvudets omkrets är 32 cm. Han har också hicka väldigt väldigt ofta.

Jag är så glad över vår lilla mage och jag längtar efter plutten nu! och framförallt så älskar jag dig så mycket min älskade älskade Daniel. Det finns bara en som du och jag kommer aldrig lämna din sida!

Ny bild på magen!