Världens vackraste Wilmer!

Förlossningsberättelse.

Fredag 10/8 kl 00.20 (2 dagar över tiden)

Jag vaknar kl 00.20 av att det rinner ur mig. Oj vad var det, kissar jag ner mig eller gick vattnet? Kliver upp och det fortsätter rinna, springer till toaletten och sätter mig där och är totalt klarvaken och i chock. Är det verkligen sant att vi ska få vår bebis nu?

Ropar på Daniel som sover och svarar från sängen,

-Daniel! Vattnet gick!

- Va?

- Vattnet gick!

Ut kommer efter ca 4 sek Daniel fullt påklädd ur sovrummet och redo att åka till förlossningen. Vi smajlar mot varandra och en spänd förväntansfull och chockartad stämning sprider sig i huset.

Jag sitter på toaletten och det forsar ur mig, hur mycket vatten finns det egentligen? Jag ber Daniel hämta telefonen och jag ringer till förlossningen som man ska göra om vattnet går. Dom frågar lite frågor för att vara säkra på att det är vattnet (öhh ja jag kissar inte ner mig konstant i 30 minuter och jag lovar att det rinner ur musen och inte ur kisshålet jäddra barnmorska)

Eftersom fostervattnet är klart så säger hon åt mig att gå lägga mig och avvakta värkar, om det inte händer något med färgen på vattnet för då måste jag höra av mig igen. Hon säger att vi ska försöka gå lägga oss och sova.

Vi försöker vårt bästa att sova men när vattnet har gått och du vet att ditt barn som du väntat på i 40 veckor är max 2 dagar borta så GÅR DET INTE ATT SOVA. Vi skrattar och pratar och klockan bara rusar iväg, tillslut går vi upp och äter, känner lite ”förvärkar” men inget som jag inte känt förut.

Mitt i allt så blir fostervattnet missfärgat, jag blir orolig och ringer till förlossningen som säger att barnet förmodligen bajsat i vattnet = inte bra och vi får komma in.

Under hela bilfärden till förlossningen så har jag svaga förvärkar med ca 3 minuter mellanrum, inget som gör speciellt ont. Kommer in till förlossningen vid 03.00 och får då träffa en barnmorska som jag inte alls gillar. Hon ifrågasatte min vattenavgång hela tiden, jag blev less på henne. Hon kopplade på en ctg och kommer tillbaka efter 20 minuter och konstaterar att jag inte hade haft några värkar. Jag hade haft lite värkar det kände jag men hon insisterade på att det bara var ”förberedelser”. Hon sa att vi fick stanna för att hon ”misstänkte” vattenavgång (ARGH! hur måga gånger ska jag behöva säga att det ÄR VATTNET SOM GÅTT) " Mammor har haft fel förr" sa hon. Jävla tantjävel. Hon sa även att jag skulle slappna av för detta var minsann inga riktiga värkar, jag skulle spara på mina krafter. (Jo hej du). Vi fick gå lägga oss i en sovsal för en ny ctg vid 06.00.

Jag hade värkar hela resterande natten, det hade ändrat karaktär nu och jag kände att det var väldigt kraftiga förvärkar. Men det gjorde inte speciellt ont så jag försökte slappna av, men ingen sömn blev det.

Dom kommer in kopplar på ctg vid 6 tiden och under tiden jag hade den så kände jag dessa värkar ungefär var 4:e minut. Detta är dock inget som registreras på kurvan och nu börjar jag blir riktigt less på att ligga och ha ont till ingen nytta. Det var inte speciellt farliga värkar men nog så irriterande att ha i onödan.

Vid 07.00 kommer en ny barnmorska in! Härligt! Hon kollar kurvan och konstaterar att jag inte har några värkar. Men hon ifrågasätter inte vattenavgången iallafall! Sen lägger hon en sån där slang/nål i armen på mig och det var hon jätteduktig på! Jag var superorolig över detta moment men det gick bra, jag fick emla och Daniel höll mig i handen.

Vi fick avvakta tills det var dags för rond då dom skulle sätta igång mig eftersom vattnet var mekfärgat och barnet kunde vara stressat. Ingen har vid detta lag känt om jag har öppnat mig något eftersom vattnet gått och infektionsrisken för bebis på är hög.

Vi väntade tills kl 09.10 då en läkare kom in, jag förklarade att jag känt förvärkar och muttrade lite över att jag var lite less på att ha pinvärkar som inte gör någon nytta på tappen. Hon tyckte lite synd om mig, det såg jag. Jag förväntade mig att tappen skulle vara tillknäppt som en mussla och att jag skulle få värkstimulerande dropp och hela ”sättasigångbaletten”. Oj då sa hon efter att hon stoppat in ungefär hela armen i mig, - känn efter du också sa hon till kollegan. Jag kände mig som ett forskningsföremål. Ojdå du är öppen 6 cm, du måste ju vara jätteduktig på att slappna av. Jag hade tydligen haft värkar ändå, att öppna sig 6 cm var inget som skulle vara direkt bekvämt.

Det var som en sten som släppte! 6cm WOW nu är det bara 4 kvar och så är bebben ute! Jag och Daniel blev jätteglada och fick flytta in i en förlossningssal kl 09.30

Barnmorskan sätter på en skalpelektrod på Wilmers huvud och en mätare på min livmoder. Jag hade tydligen en bakålutad livmoder eller något i den stilen. Det var därför man inte sett några värkar på ctg:n. Men nu syntes dem ordentligt! Morskan undrar om jag funderat på smärtlindring. Va? nej? jag har ju inte ens ont ännu men jag tar gärna och testar lustgasen när det beger sig.

Ungefär kl 10.00 så blir mina värkar ganska starka och jobbiga, jag testar lustgasen som kommer att bli min bästaste bäste vän. Underbart! Jag och Daniel småpratar lite mellan värkarna och han berättar när en värk är på gång så jag hinner andas lite lustgas. Det här går ju bra tänker jag. Jag trivdes lite där i mina värkar med lustgasen, det var lite mysigt på något sjukt sätt.

Kl 10.57 så börjar det göra RIKTIGT ONT. Jag vill ha bedövning sa jag bestämt!!! Barnmorskan känner hur mycket jag är öppen 8 cm, med största tveksamhet så förbereder hon för EDA

.

Kl 11.12 alltså 15 minuter senare så brakar helvetet lös och jag SKRIKER efter EDAn och skriker också att det trycker på. Hon känner igen. Öppen 10 cm, nu är det försent för EDA och jag får börja krysta. Jag hade öppnat mig 2 cm på en kvart, inte konstigt att jag hade ont.

Nu började krystvärkarna och det var det hemskaste ondaste värsta jag varit med om i hela mitt liv, jag visste inte hur jag skulle hantera det alls. Nu gjorde det så ont så jag trodde att jag skulle dö. Nu ville jag gå hem och ge upp. Jag skrek, grinade och spydde och krystade. Det var verkligen intensivt och jag minns faktiskt inte så mycket av förloppet tack o lov. Det var som en våg som bara dränkte mig på varje krystvärk det var fruktansvärt.

KL 11.50 så sjunker Wilmer hjärtljud ner till 33 vid varje värk och läkare tillkallas, dom bestämmer sig för att hjälpa till med sugklockan så vi får ut ett friskt barn.

Kl 12.02 sätter dom fast silikonmodellen av klockan, som släpper 2 gånger. Sen blir det bråttom bråttom och då kommer storebror metallklocka fram. Nu är det kaos i rummet (känns det som) En läkare och en barnmorska mellan benen och en sköterska trycker mig på magen. Behöver jag säga att det gör ont nu?

Nu sprayar jag på lite bedövning på dig det kommer svida som taggtråd säger barnmorskan, härligt tänker jag. Det var inte så farligt tur att hon överdrev. Nu kommer huvudet hör jag, det kommer bränna och svida som bara den säger en sköterska. Jag känner litegranna men blir mest rädd, det gör faktiskt inte speciellt ont, tur att hon överdrev igen. Nu kommer det en värk och jag får trycka på för kung och fosterland och plupps sa det bara så kommer en blöt, varm, gallskrikande hal och alldeles underbar liten Wilmer ut kl 12.14. VI ÄR FÖRÄLDRAR! Helt sjuk!

Barnmorskan tar bort navelsträngen som är ett varv runt halsen och lägger upp han på mitt bröst. Wow vilken känsla, han är perfekt! Jättefin i färgen och skriker som bara den och verkar inte ett dugg påverkad av sugklockan och behöver därför inte träffa barnläkaren som väntar utanför. (9-10-10 i apgar)

En kritvit Pappa med puls på 150 får klippa navelsträngen som är ungefär 20 gånger smalare än han hade föreställt sig haha.

Moderkakan kom ut efter 4 minuter, barnmorskan sa att jag skulle krysta ut den men jag orkade verkligen inte det så jag fejkade en krystning, (haha smart där) den kom ut ändå tack o lov.

Trots det snabba förloppet och sugklocka och hela baletten så gick jag inte sönder ett endaste dugg på utsidan, fick en liten reva invändigt men det var in

get märkvärdigt.

Sammanfattningsvis så tog förlossningen 11,5 timmar från vattenavgång men ca 2 immar från första onda värken. Det får man vara hemskt nöjd med!

Wilmer vägde 2946 gram och var 48,5 cm och är världens mest perfekta underbara lilla gossebarn.