Världens vackraste Wilmer!

Nu vet jag hur det känns att dö i sorg..

Inatt var det highlife hemma på vreten. Wilmer somnade vid 8 halv 9 tiden och vi att uppe och tittade på idol. Ungefär vid 10-tiden så vaknade Wilmer och gallskrek rakt ut, vi trodde det var brandvarnare som lät, vi går in i sovrummet och där ligger Wilmer vaken (tror vi) och samlar kraft för att ta nästa skriktag. Sen börjar helvetet rent bokstavligt talat.

Han skriker med all sin kraft små korta intensiva vrålskrik och det låter ungefär som han inte ska få någon luft, han försöker kasta, vrida och spänja sig ifrån pappas famn. Hans ögon är öppna men han tittar inte på något, det är omöjligt att få kontakt. Vi får panik och tankarna snurrar och samtidigt som jag tror att han faktiskt ska dö så dör jag långsamt jag också. Vi ringer ambulans, samidigt som vi försöker kolla i hans mun kontrollera hans kroppsfärg och få ut han i friska luften. Det kändes som en evighet och vi är helt förkrossade och hjälplösa. Den känslan önskar jag inte ens min värsta fiende.

Jag pratade med 112 och de skickar räddningsbil och ambulans, under tiden får jag prata med en sköterska, jag minns bara att hon frågade om han hade blivit stucken av en geting(!?). Efter 4-5 minuter så börjar "kramperna" avta och han börjar sakta men säkert bli kontaktbar igen. När vi ser blåljusen bortåt vägen så har vi fått tillbaka våran pojke som är hur glad som helst och inte fattar någonting. Vi pratar en stund med ambulanskillarna som tar en titt på Wilmer, han mår kanonbra. Wilmer börjar bli otålig och vill ner på golvet. Vi släpper ner honom och han knatar raka vägen fram till sin säng och sätter sig på golvet och pekar på den. Jag lägger han i sängen och han somnar medans vi pratar.

Daniel får prata med en fantastisk barnläkare som säger att det är "nattskräck". 10 av 10 symptom stämmde in på det. Det är samma fenomen som gör att man går i sömnen. Det är helt både psykiskt och fysiskt ofarligt, barnet sover djup och upplever inte någon rädsla utan när barnet sen vaknar så kommer det inte ihåg någonting och vill helst bara somna om igen.. Anledningen till att de kommer är att barn i denna åldern och äldre har en ovanligt lång djupsömnperiod. "Attackerna kommer oftast i slutet av just den första djupsömnperioden (ofta cirka två timmar efter insomnandet), när hjärnan skall koppla om till ytligare sömn. Det tycks som om hjärnan har svårare att göra denna omkoppling på ett normalt sätt ju längre djupsömnperioden varat. " skriver en barnläkare på denna sida.

Det är också tydligt ärftigt och har man syskon eller föräldrar som gått i sömnen så beror det nästan alltid på ärftlighet. Och både jag och Daniel har gått hemskt mycket i sömnen som barn så det är ju inte så konstigt.

Fredagskvällen var hur som helst fruktansvärd, men det var ju bara ren tur att det handlade om något sådant så inte Wilmer mår/mådde dåligt eller är sjuk.

Ska sätta in dagens ros till de underbara ambulansmännen och räddningskillarna, de var verkligen helt ljuvliga.

Kan tilläggas att jag däckade ganska stenhårt på soffan efter att adrenalinet lagt sig. Usch..

Nu ska vi mysa och äta tacos jag och våran lilla guldklimp..