Världens vackraste Wilmer!

Envisheten personifierad.

Om jag får välja en sak som jag lärt mig under året, så blir det nog att jag är enivs som tusan, alldeles för envis för mitt eget bästa...

Jag är är så envis att jag är villig att bortse från mitt eget välmående och låta mitt emotionella liv brytas ner totalt. sen är jag alldels för envis för att erkänna att det är det jag gör, sen i sin tur är jag alldels för envis för att fatta att det inte är värt det.

Som en hemlös, fattig kvinna som inte fått mat på 2 veckor, hungrar man. Beredd att stjäla, beredd att ljuga, och beredd att gå genom eld och över hav. Och i mitt fall kanske det inte handlar om att stjäla och ljuga för eller från någon annan, utan mest för och från sig själv.. Handlöst stjäla det en gång bra förtroende till kärlek man hade, och utan tvekan bryta ner sig själv till den milda grad att man inte ens orkar tänka på det..

Ljuga för sig själv, lura sig själv, intala sig själv att det går, det ordnar sig, det beror bara på omständigheterna.. Allt kommer bli bra, bara jag prövar lite, lite till..

När är det nog? När sätter man stopp om man är så envis som jag? Var går gränsen? Om man redan låtit envisheten överstiga det sunda förnuftet, om man låtit envisheten överstiga alla principer och allt man tror på, hur sätter man punkt?

Jag har växt ganska mycket som person det senaste året, men framförallt krympt.. Det hade varit enklast att skylla allt på en person.. Men kan man skylla allt på någon annan? Kan en annan människa beskyllas för att denne rört till det i ens liv till totalt kaos och upp och ner? Jag menar, man har ju alltid ett val.. Man behöver ju inte kämpa, man behöver ju inte ta skit, ingen vill väl egentligen ta skit? Men frågan är hur mycket skit man är beredd att ta, och hur mycket skit det är värt att ta, för något man verkligen, verkligen hjärtligt innerlig vill?

Jag brukar tänka "Man måste slita arslet av sig om man ska nå sina mål" Och då har jag alltid tänkt på skola, jobb och utbildning.. men kanske det gäller allt i mitt fall? Man börjar ju undra.. Väl inne på nästa år så är det väl bara att säga, man lär sig av sina misstag, och det som inte dödar härdar.. Jag går nu mot mer realistiska tider.. kommer att tänka med min hjärna istället för mitt hjärta, provade tänka med magen detta år, det slutade i kaos och det kommer jag inte att tillåta igen.

Man kan inte leva i en lögn, man ska inte leva i en lögn.. det är viktigast att se sitt värde och vara rädd om sig själv, för det är det enda man har om det blir kallt och snöigt.

Tack vare dig har jag lärt mig att spela med säkra kort, så jag inte blir sårad. Eller tack vare mig själv kanske? vem är det som är boven egentligen, den som gjorde skadan, eller den som lät den hända?

En sak är säker...Jag kommer aldrig mer att försumma mitt egna jag för en annan människa igen. Det är det ALDRIG värt.

Kärleken stängde mina ögon och gjorde mig blind.. Nu ser jag igen.