Världens vackraste Wilmer!

Lycklig och förvånad.

Jag har inte haft många förhållanden, och jag är inte den som byter partner ofta och tar lättsamt på förhållanden. Men däremot är jag sällan och aldrig singel. Jag gillar inte att vara singel, jag är ganska dålig på det faktiskt. Tillfälliga förbindelser har aldrig riktigt varit min grej. Men när jag väl bestämmer mig för att vara singel, och när jag vill vara det, så kommer han, han som förtollar mig, han som får mig att flina varje gång det piper i telefonen. Det säg ju att "love never comes when you call", och det verkar ju stämma, för jag lyckas alltid bli snärjd vid fel tidpunkt, när jag inte är beredd, precis när jag tycker att alla killar är svin, när jag tappar allt förtroende för kärlek, då händer det. Då blir man sådär lycklig och förvånad.

Jag undrar vad det beror på?

Jag fick höra en teori av en god vän till mig, han sa: "Vicky jag tror du har svårt att vara ensam" och jag håller absolut inte med, jag klarar mig alldeles utmärkt själv, jag gillar att vara själv och behöver ingen partner för att göra mig hel. Grejen är inte heller att jag har lätt för att bli kär, för det har jag inte, för jag är rädd, livrädd! Rädd för att involvera mig, rädd för att bli kär och otroligt rädd för att bli sårad, rädd för att återuppleva hur ont äkta kärlek kan göra, för är det inte äkta så gör det inte lika ont.

Därför har jag lärt mig att spela med säkra kort, låta hjärnan göra jobbet och vara så ambivalent jag möjligen kan med mina känslor. Inte involvera mig för mycket, sluta i tid, gå till den gräns då det inte skulle svida allt för mycket om det skiter sig, gå till stupet men inte längre.

Väl framme, när man börjar snegla ner, och leva med ena foten över kanten och det känns äkta så blir jag livrädd och förvirrad. Jag tänker och tänker, framförallt på om det skulle vara värt smärtan och jag tog klivet ut i kärlekens hav och ingen stod där och tog emot mig. Och svaret på den fråga är oftast JA! klart att det är värt det för att få något så underbart som ren kärlek. Man måste våga för att vinna.

Då kommer den allra läskigaste biten, det börjar komma äkta, riktiga känslor med i bilden. Inga känslor man kan tränga undan med viljan, och det som förut sagt: Kärlek är farligt, kärlek är onödigt, kärlek sårar, säger nu: Kärlek är inte så farligt, kärlek är viktigt, kärlek är fint och underbart! Och visst är det så, kärlek är det bästa som finns och det är något otroligt värdefullt som man ska uppskatta, vara rädd och och vårda ömt.

Jag har funderat lite på "kärlek vid första ögonkastet", "det sa bara klick" och " jag kände det direkt" och jag måste erkänna att det är nog inte bara klyschor, inte för mig. När jag känner att jag inte är livrädd och när jag känner att jag inte behöver vara ambivalent så har nog Amor träffat rätt. Kanske därför det säger "klick". För man kan inte vara ambivalent när det gäller äkta kärlek, det finns ingen människa på hela jorden som har viljestyrkan att slita sig ur kärlekens grepp när den väl borrat in sina klor i dig. Få människor kommer undan när Amor skjuter och avfyrar, man kan hoppa undan, ducka och fly för sitt liv, ibland går det. Men det finns ingen man så stark som kan slita bort Amors pil när den träffat honom rakt i bröstet, rakt i hjärtat. Har man tur så sitter den där föralltid, oförstörd och stärkande, har man otur så spricker den, man lagar, tejpar och fogar ihop spillrorna, kanske håller det, kanske spricker den igen, kanske börjar den gå mer och mer i bitar och tillslut kanske den är så trasig att man måste avlägsna den och få ett blödande hjärta. Som tur är så läker det, det gör det alltid. Och när det slutat blöda så är man ett offer igen, ett mål för hans pil. För jag tror inte han sparkar när man redan ligger, jag tror inte Amor skjuter på blödande hjärtan.

Och du superman! Du får mina klockor att ringa!

Summan av kardemumman blir nog iaf att jag har varken lätt för att bli kär eller svårt att vara ensam. Jag har nog kommit ganska långt i mitt 20åriga huvud och vet att jag mår bäst av att ha någon att sakna, någon att tycka om, någon som gör mig sådär löjligt glad, någon som får mig att smälta, någon som jag kan skriva ner minst 100 sätt han gör mig glad på.

Jag mår bäst när jag har en prins och jag är någons prinsessa.