Lova mej att aldrig lita blint...

..på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn.

Jag har aldrig varit med om så mycket fetstilt.

Det tog mitt i prick. Välkommen in i min värld mina vänner.


What on earth is going on in my heart?
Has it turned as cold as stone?
Seems these days I don't feel anything.
Less it cuts me right down to the bone.
What on earth is going on in my heart?

'Cause my oh my
You know it just don't stop
It's in my mind
I wanna tear it up
I've tried to fight it
Tried to turn it off
But it's not enough

It takes a lot of love
It takes a lot of love my friend
To keep your heart from freezing
To push on to the end
My oh my

What on earth is going on in my head
You know I used to be so sure
You know I used to be so definite
Thought I knew what love was for
I look around these days and I'm not so sure
No, nah nah

My oh my
You know it just don't stop
It's in my mind
I wanna tear it up
I've tried to fight it
Tried to turn it off
But it's not enough

It takes a lot of love
It takes a lot of love my friend
To keep your heart from freezing
To push on to the end

My oh my
You know I just can't win
I burn it down
It comes right back again
What kind of world is this we're living in
Where you never win

It takes a lot of love
It takes a lot of love these days
To keep your heart from freezing
To keep your spirit free
Ah, my oh my


"David Grey - My oh my"

Kan man lita på magkänslan?

Min magkänsla är inte pålitlig, den är lika ombytlig som vädret. Logiskt tänkande är så ofattbart värdelöst i vissa situationer, situationer där känslor styr och där känslor bestämmer. Men hur gör man då om man är som mig och har en opålitlig slightly retarded magkänsla?

Mitt dilemma är att jag inte vet när det är på riktigt och när maggropen spelar mig ett spratt. Det gör mig ganska förvirrad. Jag känner mig som en sten, inlindad i 300 meter snöre. Det ser lätt och mjuk ut, man förstår att det kommer att knyta sig lite och man ser att vissa knutar kommer vara svåra men inte omöjliga att knyta upp.

Kommer man närmare så märker man att man trasslar till det, det bara trasslar och trasslar och när man är så pass intjorvad att man ser insidan och sedan upptäcker att det är en sten. Maybe you can scratch the surface, but you will never get inside.

Det känns dumt. Jag vill inte känna såhär.

"Spring turned to summer
But then winter turned mean
The distance seemed right
At the time it was best
To leave, and to leave behind
What I once thought was fine and so real
To me
And while I'm still gone
On the quest for my song
I'm at yourCelebration
And for the million hours that we were
Well I'll smile and remember it all
Then I'll turn and go
While your story's completed
Mine, it's a long way from done"

Kluven

Om man är i ett tillstånd man valt själv. Man befinner sig i en situation man trivs med, eller i en situation man själv skapat och iallafall tror att man trivs med. Då kan så lätt en enkel fråga av någon innestående utomstående få hela himlen att rasa. Ett otippat svar på en kanske självklar fråga kan få en själv att fundera på vad fan man håller på med.

Det är inte lätt och det är defenitivt inte rätt.

Jag är lite kluven vad det gäller att ändra på saker som är bra, i hopp om att det kanske ska kunna bli lite lite bättre. Att i ovisshet riva ner ett hus man byggt och trivs bra i, i hopp om att man ska kunna bygga ett lite större och ett lite finare att trivas ännu bättre i känns både bra och dåligt. Att ändra och flytta på stora bitar som delvis lägger grund för ens personliga välbefinnande med vision om att det ska bli lite bättre känns även det bra och dåligt. Man strävar ju alltid efter maximal lycka, men hur vet man när man uppnått det? Blir man någonsin nöjd?

Jag tror det enda sättet att veta när det är bra är att bränna många broar och riva många hus för att inse vad man ska undvika i framtiden. Att lära av sina misstag och att med ren erfarenhet veta hur man ska bära sig åt för att uppnå den totala lyckan är nog det enda riktiga sättet.

Jag är även lite kluven vad det gäller andra saker i mitt liv just nu. Jag vet var jag står, men jag vet inte riktigt om jag vill stå där. En blandning i hjärtat mellan ovisshet, nyfikenhet och trygghet. Att veta ungefär vad man har, men inte vad man får. Och att veta hur man mår men inte hur man kanske skulle mått om saker och ting hade varit annorlunda. Hur vet man?

Jag har iallafall ingen aning, hjärnan går på högvarv av all djup tankeversamhet som pågår just nu. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. Vi får hoppas att det löser sig som allt annat.

Jävla klant.

Jag bergriper inte vad som är problemet. People never changes, nej verkligen inte inkl mig. Om jag hade kommit på motsatsen till Instinct of self-preservation så hade jag använt det nu. Varför kan jag inte bara vara nöjd, snäll och ha frid i sinnet? Varför kan jag inte bara stanna? Jag trodde att det var exakt det jag ville och precis vad jag behövde. Men det känns som någonting fattas.


"Take my photo off the wall if it just won't sing for you"


Jag är ett mongo, det är nu väldigt officiellt.

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Det gammla ordspråket har vi väl alla hört fler än 2 ggr. Men om man börjar fundera djupare på det så har det en väldigt bra innebörd.

Man kan gömma undan allt möjlig som man aldrig tror kommer kunna hitta sin väg tillbaka. Det trodde jag. Jag trodde jag var fryst, kall och totalt känslomässigt invalid. Jag trodde aldrig att den där sköna känslan skulle hitta tillbaka till min maggrop igen. Den härliga pirrande och spännande känslan man kan känna ibland när någon sveper in i ens liv och sveper undan fötterna på en.

Utan att förvaning blev jag avväpnad, utan beredskap sprängdes alla murar jag en gång byggd upp så flitigt runt mitt hjärta. Mitt i allt så var det där till förfogande, mitt hjärta. Helt oskyddat. Det som förvånade mig och som jag insåg var att det var oförstört, det var inte ärrat. Det fanns inga sår och inga flisor av trasiga kärlekspilar kvar längre. Jag var inte rädd, jag behövde inte vara rädd. Det var en halleluja moment.

Livet verkar inte vara annat än en underbar dans på taggfria rosor nu för tiden. Kippis.

Världens kanske bästa roadtrip. Del I

Jag och en galen bodensare bestämde oss för att åka iväg på en liten roadtrip. När han anlände i Gävle efter sin pinsamt långa tågfärd så visste vi inte var det skulle bära av. Vi hade packat ner våra liv i varsin väska och hade bara vår fantasi att använda. Vi ringde några samtal till lite vänner söderöver och fick napp. Jossan god bless you Jossan. Vi bestämde oss för att åka direkt, mot Skara Sommarland och mot Liseberg. E20 och Göteborg kan väl inte vara så svårt att hitta tyckte vi och satte oss i min räserbil och satte kust mot E4an. Min bil är fantastiskt, om man inte gillar en hel fläkt, bra koppling och en körduglig bil. Kan tilläggas att fläkten som inte fungerar är saknad, det är inte skönt att sitta fastspänd på 2 kvm i 58 graders hetta.

Jag ringde till Telias kundtjänst i bilen och vi förväntade oss att jag skulle få stå som nr 978 i kön men tro det eller ej jag kom fram DIREKT, stod inte ens i kö. Kors i taket, köp en lott. This is my lucky day.

Det var ungefär den enda turen vi hade, sen gick det bara utför.
Efter en stunds körande så ringde Jossan och berättade att vi kört åt fel håll. Vi kunde tydligen köra direkt till Västerås från Gävle och behövde inte alls köra förbi Uppsala. Det var inte så mycket att göra mer än att fortsätta, ”Vi schvänger av mot E20 i Uppsala”

Jag som har ett relativt mobil liv satte igång att bränna lite skivor på min nya laptop. Skulle sen sätta igång mitt makalösa mobila bredband och upptäckte till min stora fasa att jag köpt en ny dator med EXPRESS ingång, typiskt. Ingen vägbeskrivning, inget bloggande, ingenting.

Vi stannade och åt på McDonalds till Johans oförtjusning. ”Där kan man ju äta om man gillar att dom stampar på hamburgarna.” När vi hade käkat och var på väg mot bilen igen ser jag en gubbjävel som slänger upp sin dörr rätt in i min backspegel. Tur att den var ”vadderad och fin” som han så gulligt uttryckte det. Jäkla tattare.

E20 var det, hum undrar var den avfarten är.. Äsch vi kör mot Sthlm tyckte vi, and so we did. Och gissa var vi hamnade? Just det; i sthlm. Nu hade vi officiellt kört ungefär 7 mil fel. Mitt i alltihopa såg vi en skylt mot Oslo, ”här schvänger vi!” sa Johan och det gjorde vi. Vi visste ju båda var vi skulle men vi hade inte den blekaste aning om hur vi skulle komma dit. Men på rätt väg var vi iallafall. E18 mot Oslo och Västerås. Jippiies!

Sen mitt i allt i Västerås så såg vi el-giganten, och vi bestämde oss för att gå in och köpa en adapter till mitt kort så vi kanske skulle få lite Internet i alla fall. Från det att vi såg el-giganten tog det oss ungefär 20 minuter innan vi hittade rätt väg. Förgäves såklart, finns ingen adapter, otippat. Men drink och pinkpaus på IKEA hann vi med iallafall.

Vid det här laget så var vi båda ganska brandfarliga och skulle förmodligen kroppstemperaturen var farligt nära självantändning. Nu var det kris, vi bestämde oss för att åka till nästa badplats. Mitt i allt såg vi till vår stora förtjusning en pil till badplats Malmön, vi tvärsvängde och märkte att det var 2 mil dit, fuck it tyckte vi vad är väl 2 mil för oss norrlänningar. Det var de längsta 2 milen i mitt liv. Väl framme så slängde vi oss i vattnet direkt. Helt underbart, sällan så skönt att bada. Och det var faktiskt första gången i mitt liv jag klagade på att vattnet i sjön var för varmt. Vi dök och lekte abborrar, sweet. Nu hade vi kört ungefär 12 mil mer än nödvändigt.

Nu var det dags att fortsätta vidare, solen gassade på och vi torkade och gick tillbaka till brandfarlighet igen på ungefär 10 minuter. Men det var det värt.

Låt mig nu berätta äventyret om vindrutetorkaren.

Efter solsken kommer regn, det vet ju alla. Så var också fallet i den här berättelsen. Kanske inte så höga odds på att ena vindrutetorkaren skulle pajja. Jag körde en bit i regnet och insåg att det är livsfarligt om vi inte ser något.(No shit) Vi stannade i en p-ficka och då var det en mutter som var lös. Och självfallet så hade vi inga verktyg heller. Vi bytte chaufför och begav oss på en vansinnesfärd mot närmsta OK, 1 km kvar, jag antar att inte turen svikit oss helt ändå. Jag satt kvar i bilen och pratade i telefon medan bodensaren skulle gå in och fråga om verktyg. Och sen kommer han ut, glad i hågen med världens största skiftnyckel, säkert 70cm lång. Det var en rolig syn. Bosse bildoktorn fixade torkarna och vi kunde nu köra vidare med klar sikt och stenkoll på vilket håll vi skulle.

Efter vår makalösa räddning av torkarna slutade det regna efter ungefär 5 minuter. Oh well.
En bit senare efter vägen fick vi bevis på att ”Ids” inte bara är ett ofrekvent använt ord, utan faktiskt även en plats. Som de två norrbottningar vi är kunde vi ju inte låta ett sådant tillfälle passera, utan tvärnitade på E20 med en arg långtradare bakom oss som tutade sitt missnöje. Snabbt som ögat förevigade vi vägskylten som pekade mot ”Ids” med beskrivningen att det även fanns en bensinmack där. Efter de få sekunder det tog oss att fota skylten, och tackvare blockaden vi uppehöll på E20, var vi övertygad om att truckerchauffören var redo att döda, så det var bäst att börja röra sig igen.

Morgondagen (fredag) hade vi tänkt spendera på Bert Karlssons (ja, Bert ”Fame Factory” Karlsson) Skara Sommarland. Båda resenärerna hade för många år sedan, blott några tvärhänder höga, besökt detta paradis, detta edens lustgård. Så självklart, utan tvekan, vek vi av från kursen mot Göteborg för ännu en liten avstickare på ca. 2 mil enkel väg för att undersöka om det bara var genom våra oskuldsfulla barnaögon vi ansåg att detta var Edens Lustgård, eller om det verkligen var här som Adam och Eva för så många år sedan ätit frukten från det förbjudna trädet. Inte för att någon av oss är en psykolog och kan göra en fullständig analys av en fyraårings syn på världen, men det verkar som att de där oskuldsfulla ögonen för så länge sedan hade spelat oss ett spratt. Den galne Bodensaren klättrade upp på ett staket, som utan tvekan stod där för att man inte skulle kunna blicka in över förödelsen bakom, utan med glatt mod betala 205:- för att få komma in. Det han såg var en vindpinad stackars vattenrutschbana och ett pariserhjul som hör hemma på vägen i en B-klass tivolilastbil. Med ens föll alla gamla drömmar i kras, och det stod klart för oss att det inte kan ha varit här människan skapades.Tack vare den lilla avstickaren var vi nu uppe i 13~15mil utöver den tänkta färdvägen.

Något nedstämda återvände vi till samma gamla E20 vi befunnit oss på större delen av dagen.
Mitt i allt insåg vi att bilen faktiskt arbetade sig genom den sista decilitern i tanken, och riktade därmed våra falkögon mot alla passerande skyltar i hopp om en bensinmack. Och se, även denna gång hade vi samma tur som sist, blott en kilometer kvar till Shell. Vi stannade bilen i höjd med pumpen och hade tänkt börja förse bilen med dess förnödenheter. Men se, där stod en skylt som sade ”Vänligen respektera att vi tillämpar förskottsbetalning på denna bensinstation. Kontakta personalen om innan du använder bensinpumpen”. Så det var bara att knata in på stationen och betala först, vilket påminner en hel del om det glada 40-talet och Hitlers storhetstid. På den tiden var man nämligen tvungen att använda kuponger att betala med innan man fick det man ville ha. Nåja, Johan betalade 350:- i kassan, och fick en order från kassörskan ”Att inte tanka för mer än så, för då skulle hon komma ut med piassavakvasten (översättning av sopkvast)”. Sagt och gjort, han tankade för exakt 350,00:- fullständigt livrädd för den våldsbenägna kassörskan.

Vår resa fortsatte sedan från E20 rakt ut i skogen mot ett ställe som hette Annelund, 3 mil rätt ut i skogen, på en skogsväg som ungefär var lika bred som en gångstig i vilken medelstor stad som helst. Skogen och träden var så nära så dom nästan repade min lilla pärla. Det kändes som att komma hem till Lappland igen Vi började nästan oroa oss för alla lösdrivande renar men tog vårt förnuft till fånga rätt omgående och kom fram till att vi nog inte skulle få se en ren idag. Efter ungefär 2 mils körande såg jag något som kanske skulle göra att en av mina ”To do before you die” uppgifter skulle bli gjorda. Jag såg en hage med kossor. Jag tvärnitade mitt ute i ödemarken och blev exalterad och skrek ”kolla kossorna!!” Bodensaren påstod att det var bilar men efter några sekunders begrundande kunde vi enas om att det faktiskt var kossor. Äntligen skulle jag få välta en ko. Äntligen skulle jag få närma mig den brun vita 700 kilos besten och välta den, vad förvånad den skulle bli. Vi smög oss fram till hagen, vi var kanske inte så smidiga eftersom alla kossor vaknade och sprang iväg, typiskt. Vi stod kvar vid hagen en stund och tillslut var det en modig ko med bjällra runt halsen som vågade komma fram och hälsa. Hon var gullig och mitt hjärta mjuknade när hon kom fram och gosade med min hand. Även min hand blev lite mjukare när kon använde sitt peeling-substitut till tunga på den. Tänk på en katt-tunga, och sen gör du den 3ggr strävare och säkert 20 ggr större.
Efter besöket med kossorna kom vi äntligen fram till destinationen vi eftersträvat under den långa dagen. Hela resan tog ungefär 10 timmar och 30 minuter. Den borde ha tagit ungefär 6 timmar. Oh well.

Dagen efter spenderade vi på Liseberg, där vi mötte upp två till glada gävlebor, redo att leka med döden och fylla våra förväntansfulla kroppar med adrenalin startade vi med Balder. Det var en hisnande åktur och när vi var klara och stod med båda fötterna säker på marken så märkte vi något än mer hårresande, vi hade ofrivilligt fastnat på bild. Oh lord, man är inte snygg när man är rädd. Vi åkte samtliga karuseller, kanonen var roligast det var vi alla ganska eniga om, sanslöst pirr i magen och sjuka kickar. Höjdskräcken var min personliga favorit 70 meter upp i luften i en stol i en ofattbart lång väntan på att falla rakt ner. Man kan ju undra om man har dödlängtan när man utan tvekan lägger sitt liv i händerna på Liseberg om och om igen. Känslan av att sitta däruppe är något helt otroligt, något jag aldrig känt förut 70 meter upp i luften är man inte så tuff, man känner att man lever och det enda man vill är att bara dö.

Har ni någongång upplevt dödsångest? Det har jag, i hotell Gasten. Jag måste ha lidit av tillfällig sinnesförvirrning när jag köpte en biljett för att besöka spökhotellet. Innan vi gick in i hotellet så såg vi en skylt ”Personer med svaga nerver bör inte besöka hotellet” Det var som om den skylten var ett tecken på att just jag INTE skulle gå in. Jag föll för grupptrycket och gick in genom grinden. Då började alla hemskheter. Innan vi kom in så tyckte Mr Boden att det var skitkul att skrämma mig så han bankade i taket, jag blev livrädd skrek och sprang mot utgången. En av de 2 Gävleborna som för övrigt är anledningen till att jag fortfarande lever och inte förgick där inne i hotellet sprang efter mig och drog med mig in. Sen blev det svart. Jag storgrät, hoppade, skakade, skrek och hyperventlierade. Jag trodde att jag skulle dö och i den stunden så hade döden varit the easy way out. Jag var dyngblöt i svett och tårarna rann när vi kom ut. Det är verkligen ingen överdrift att påstå att jag aldrig varit så livrädd förr i hela mitt liv Gasten är verkligen det värsta jag har varit med om.

Liseberg var en hit, massor med kickar och mycket trevligt sällskap gjorde fredagen till en fulländad dag. Efter 12 timmars snurrande fick vi gå och lägga oss, för att vakna upp med universums bakfylla. Det behövs tydligen inte alkohol för att man ska vakan upp och känna sig som ett roadkill som festat i 4 dygn.

Vi sa hejdå till Gävleborna som inte ville vara med att leka mer och nu var vi ensamma på äventyret igen jag och Boden, vi startade dagen med att köra fel efter 2 minuter. Det kunde man ju förstå.

To be continude…

Jävla klant.

Jaja, det är mänskligt att upprepa sina misstag men betydligt klokare att låta bli. Stick iväg din jävla ångestdemon.

Bra låt..

I’m having trouble sleeping
You’re jumping in my bed
Twisting in my head
Leave me

I’m having trouble breathing
You’re sitting on my chest
I sure could use the rest
Leave me

It’s you
Why’s it always you
and never me?
I’ve never dared to let 
my feelings free 
Why’s it always you
and never me?
I’ve never cared
too much about honesty

I’m having trouble sleeping
I’m thinking of what you said
About the tears been shed
Leave me


The Perishers - Trouble Sleeping

Bättre fly än illa fäkta?

Efter allt tänkande, grubblande och funderande igår under dagens å avslutades kvällen med att en galet stor bomd exploderade inne i mitt huvud. Error, error, error... För lite minne kvar, rensa hårddisken.

Missuppfatta mig inte, det som tynger min hjärna är knappast något man skulle kalla problem. Men om vi nu ska kalla det problem så har jag nog det bästa problemet i hela världen. Ungefär lika besvärligt och fruktansvärt påfrestande som att springa barfota i gräset.

Jag vill gärna tro att jag har en rätt bra relation med mitt tänkande, en skön mix mellan att tänka långt och leva på impuls. Min vän Veera brukar fråga mig "Hur hade du tänkt att lösa den här situatuonen?" jag brukar alltid svara "Det löser sig", det gör det alltid. Jag är väldigt ofta impulsiv och drastisk och när det gäller saker jag vill göra och hur saker känns är det snabba ryck fram och tillbaka som gäller. På gott och ont, min förmåga att tänka efter före försvagas drastiskt när jag får mina halleluja moments, när endorfinerna sprudlar i kroppen så är det svårt att inte go with the feeling. Och då är det inte så lätt att märka om man kanske skadar både sig själv och andra.

Den största frågan av alla just nu är om ordspråket "Bättre fly än illa fäkta" verkligen är så sant som jag försökt intala mig själv det senaste halvåret. Om det verkligen är rätt taktik att hålla vissa saker på en armlängds avstånd i förebyggande syfte. Tänka långt, tänka mycket, tänka för mycket. Kanske man skulle köra på känslan hela tiden och göra hela livet till en halleluja moment? Leva på kansken hela tiden, dock får man vara vaksam, det sista jag vill är att såra någon. Och defenitivt inte mig själv.

Nu är det färdig haft.

Armen är borta, svärdet är sänkt. Kom närmare, men gör mig inte illa.

365 dagar.

Tiden går så fort, jag hinner inte med. Jag har nu irrat runt som en yr men skapligt målmedveten höna i 1 år nu. Jag fick mig en liten tankeställare igår. Min kompis Jossan hälsade på mig i helgen och det slog mig att det var ganska precis 1 år sedan vi träffades senast och det känns som 2 månader sedan vi flydde Lappland tillsammans.

Jag kan inte precis påstå att tiden går i ultrarapid. Förlorad tid kommer aldrig igen, so spend it wisely, right? Det vet väl alla. Men gör man verkligen det? Spenderar man sin dybara tid på rätt sätt? Tar man vara på tiden på det sättet man kanske önskar att man gjorde när tiden börjar bli knapp? Du får 365 dagar att göra precis vad du vill på. Du får en spelplan och du får välja dina drag och din helt egna väg, 365 dagar utan ångerrätt. Ingen återvändo.

Spendera varje dag som om det vore din sista. Det vet vi också, men gör vi det? Jag försöker, ta mig inte på orden, det hade varit ganska psykist pressande att ta avsked från alla man älskar varenda jäkla kväll osv. Men däremot så försöker jag att inte lägga ner tid och energi på saker som är oviktigta och betydelselösa. Jag gör saker som gör mig glad, umgås med människor jag tycker om och sysselsätter mig med saker som ger mig något. Life is sweet, och det ska det vara.

Man förändras som människa och lär sig mycket på bara 1 år. Varje dag lär man sig något nytt sägs det, till viss del håller jag med. Jag vill gärna tro det iallafall.

Tiden går dock aldrig så fort att man inte hinner andas. Den senaste tiden har varit hektisk och jag vill gärna lägga lite av min energi nu på att bara vara, känna och begrunda. Jag tror att det bästa sättet att leva är att pausa ett tag ibland...


"This time all I want is you
There is no one else
Who can take your place
This time you burned me with your eyes.
You see past all the lies
You take it all away

I've seen it all
And it's never enough
It keeps leaving me needing you

Take me away
Take me away
I've got nothing left to say
Just take me away"

Lifehouse - Take me away


Har snurrat så länge, nu vill jag stanna, ta min hand kära du och stå stilla med mig ett tag.

Jag vägrar att skjuta älgen.

Jag kom på en sak i helgen. Vad det än är så vill man ju ha det så bra, lätt och enkelt som möjligt, right? Och man strävar väl efter att i första hand välja och ta det som är så bra och enkelt som möjligt. Jag har alltid trott att det var det jag ville. Men det verkar som att jag gör allt som står i min makt för att inte få det så.

Om jag ska spela fotboll. Och det finns 2 bollar att välja mellan. Den ena bollen ligger på gräsmattan, är hel och spelduglig. Inte en reva och inga sömmar som håller på att spricka. En helt vanligt jävla fotboll. Kommer förmodligen att överleva 100 tals fotbollsmatcher.

Den andra bollen ligger i en lerpöl, är trasig, luften har läckt ut och sprickorna är så stora att man måste lappa, limma och sy i den för att den ska se ut som en boll. Och skulle man mot förmodan kunna laga den så kan man ändå inte vara säker på att den kommer att hålla en hela matchen ut.

Vilken boll tar man? Den första såklart... Eller?

Nejdå, jag tar den andra.. Jag vet att det kommer bli jävligt jobbigt att laga den, jag vet att det inte kommer att gå enkelt och framförallt så vet jag någonstans innerst inne att det kommer sluta med att jag förmodligen inte ens kommer att få spela fotboll.

Men jag vill ju ha den där bollen, ingen annan boll duger!

Jag är knäpp. Ingenting duger, det finns alltid någonting som stör mig. Och NÄR det väl duger så är jag alldeles för feg för att fråga om det, och om jag frågar om det så är det redan dömt att misslyckas.

Jag har börjat fundera mycket på saker som inte duger, är det kanske så att jag är rädd? För att det är helt oförstört? Jag tror att vissa saker som inte duger är alldeles för lätta och alldeles för bra. Det är allt det där man alltid önskat sig, och lite till. Det står där mitt framför näsan på mig, men det duger inte.. Jag måste få kämpa lite.

Tänk dig in i denna situation. Du ska gå på älgjakt, du får endast skjuta 1 älg. Du har förberett dig för jakten länge, packat mycket. Du vill verkligen ha en älg. Du går ut i skogen full av förväntan, skogen är spännande. Du hinner gå 5 meter och mitt framför ögonen står han skogens konung och glor på dig han är inte jättestor inte heller liten, En helt vanligt fin och lagom älg. Men han bara står där, han springer inte, gör inget motstånd. Han bara är där och väntar på att du ska ladda och skjuta av. Ja han nästintill självdör så enkelt är det. Skjuter du honom är jakten över, the moment is lost. Du får packa ihop älgen och åka hem efter 5 minuter i skogen.

Skulle du skjuta älgen? Det skulle inte jag.

Tillfällig sinnesförvirring?

Jag har hört att det kallas så.

"And I will walk on water.
And you will catch me if I fall.
And I will get lost into your eyes.
And everything will be all right.
And everything will be all right."

Lifehouse - Storm

Oh snap.

Seems my own arrogance has knocked me off my feet again.
When you know I’m crawling to you as fast as I can.
First teach me to walk and then I’ll learn to dance for you.
Like an honest clumsy clown tripping along the way.

I am reaching for you but my arms aren’t long enough,
and I am running to you if I could go a little faster.
I am crying to you but I can’t hear my own voice,
and I am waiting for you and trying not to fall asleep now.

Cause I’m clumsily dancing away this fear.
I'm stumbling closer to you and I’m tumbling over my pride.
I will be a fool...for you

"Lifehouse - fool"

På tal..


..om otrohet.

På något vis har detta vridna beteende dykt upp i disskution många gånger på senaste tid. Jag är rent praktiskt inte inblandad men på något sätt har jag fått agera taleskvinna för samtliga som sällar sig till skaran som ogillar otrohet. Nej, jag är inget helgon, men jag mår bra nu.. Jag frisknade till. Jag har börjat fundera på om detta är en kronisk "sjukdom" som vissa helt enkelt lider av eller om det är något som växer bort i takt med att man blir äldre? Man kan ju verkligen undra vad som rör sig runt i huvudet på den som är otrogen och är beredd att sätta hela sitt förhållande i gungning för en en eller tvågångsgrej. Det finns ju alltid en orsak, till allt. Men alla de bortförklaringar jag har hört har fått samma svar: Och det rättfärdigar ditt beteende? Det enda vettiga jag har hört är: Jag är ett svin, ett kåt svin. Ja mår illa, men det går över.


..om kärlek.

Jag vill också lyssna på kärlekssånger och bli uppfylld av glädje och rysa av att låten stämmer så bra. Jag vill också vrida mig i plågor av att saknaden blir för stor när vi inte träffats på länge. Jag vill också bli tokglad när jag får ett sms och bara vet att det är någon speciell som skrivit något speciellt som gör mig sådär speciellt glad. Jag vill också ha någon att pussas med på kvällarna. Jag vill också ha någon som klappar mig på huvudet och säger snälla saker när dagen varit tung. Jag vill också vara kär. Tvåsamhet är min grej. Tvåsamhet äger.


..om meningen med livet.

Min vision och mitt största mål i livet är att vara och förbli lycklig. Leva för stunden, kanske inte leva för dagen men nästan. Vad ska jag då göra av mitt liv? Tjaaa, jag ska se till att fortsätta vara lycklig.. När lyckan jag känner nu börjar avta så är det dax att göra något annat, göra något mer. Byta livsstil. Vad vill jag göra om 10 år? Det som gör mig lycklig såklart, och rik förståss. Cash is king. Javisst blir jag lycklig av pengar, vem blir inte det? Vem vet vad som förgyller min dag om 10 år, kanske ett eller två barn skulle göra det, vem vet. Det visar sig och det löser sig framförallt.


..om annat.

Det går bra nu..

Bring it bitch, I'm back!









(www.rastko.org.yu/.../ digitalart/nm/cupid.jpg)

It's your god forsaken right to be loved.


I have a statement to make!

Min relation till relationer har varit allt annat än fröjdefullt. Jag har faktiskt varken haft tid eller intresse att ens tänka på sådant. Visserligen så har jag inte mer tid nu med dock så har intresset ökat. Intresset för att ha någon att mysa med, ha någon att tycka om och att ha någon att sakna när man inte har tiden. Det intresset har ökat avsevärt.

Okej jag erkänner jag är en riktigt jävla kärlekskrank. Det är nog det bästa som finns.

Jag vet vad jag vill, jag har bara inte varit redo att handskas med de ev konsekvenserna av att skaffa allt jag vill ha samtidigt. En sak i taget. Man kan inte satsa på att bygga sitt egoliv och ett fungerande lovelife på samma gång. Det går inte. Man kan defenitivt inte satsa 110% på att flytta 100 mil, fixa med lägenheten, jobba 12 timmar om dagen , hinna med sin hund, sina vänner, utelivet OCH ha relation med någon samtidigt. Phew vem tror man att man är, Superman? Man måste omprioritera, man kan inte fylla på med hur mycket godheter som helst, även den bägaren kommer att rinna över. Och kanske så har någon av livets fina saker blivit förstörda för all framtid eller iaf skadade. It happens. Trust me.

Det kan handla om att ens syn på relationer får sig en rejäl känga, det hände mig. Som en god vän till mig skrev i ett brev till mig:

"Du har gått en väg full av minor där vissa smällt rakt i hjärtat å andra mindre smällar som du trampat över..."

Klockrent. Det gör ont att få hjärtat sprängt i bitar, det ömmar ett tag efteråt också.. några splittror och sprickor finns fortfarande kvar. Därav det vaga intresset.

Också klockrent.

"I tried to be chill but you're so hot that i melted I fell right through the cracks and i'm tryin to get back before the cool done run out i'll be givin it my bestest and nothin's gonna stop me but divine intervention. I reckon it's again my turn to win some or learn some"

Jason Mraz - I'm yours

Nu är det dags att omprioritera känns det som, det kan vara ganska kul att ha någon att sakna.

Jag kan inte sluta..

Tänka på hur han skulle se ut naken.. Helt sinnessjukt! Varje gång jag ser honom så undrar jag hur det skulle se ut. Kan inte tänka på något annat. Inte direkt "snusktankar" på det sättet, bara mest för att jag faktiskt undrar och är nyfiken. Han är nog visserligen den snyggaste personen jag sett på länge men ändå, jag är inte speciellt sugen bara nyfiken. Haha.

Får man skylla på fylla?

Alla har vi våra minnen från gånger man var i glädjedryckens grepp, inne i dimman. Vissa saker man gjort som är helt sjuka och galet roliga, vissa mindre roliga saker man minns trots att man skulle kunna döda för att få glömma. Hur som helst så har alla gjort saker i fyllan man inte skulle göra i nyktert tillstånd.

Spriten har en negativ effekt på mitt intellekt. Jag får för mig saker som kanske inte är så smarta. Tex som att ringa till min stackars sovande kompis halv 5 på natten och fråga vad hon har för sig, ööh. Och mobilen, den där jävla mobilen. Den är livsnödvändig och min bästa vän när jag är nykter men så fort jag får i mig en öl eller 5 så förvandlas den till satans högra hand. Ångest, ångest, ångest. Den bara förstör för mig, dumma mobil.

Bevisligen gör spriten folk korkade. Spriten har en effekt att plocka fram det värsta ur väldigt många människor. Dumma sprit.

Jag är programmerad så jag tror att det man gör i fyllan det räknas inte riktigt. Inte till 100%. Men fortfarande är det ingen ursäkt för att bete sig dumt. Jag har funderat på hur folk som är otrogna och skyller på fylla är funtade, och vidare hur deras respektive är funtade. "Jag var så full, det var därför vi låg med varandra" Vad är det frågan om? Det är inte så enkelt! Dumma människor.

Får man verkligen skylla någonting alls på fylla? Eller är det bara en enkel väg till att försöka släta över saker man sagt eller gjort som man egentligen verkligen menar men inte vågar stå för? Saker man så gärna vill göra men aldrig någonsin skulle våga göra som dödlig nykter människa. Jag vet inte, det sägs ju att småbarn och fyllon är de enda som är ärliga. Det kanske ligger något i det.

Hurvida det är okej eller ej att skylla på fylla låter jag vara osagt. Det är upp till var och en och bestämma hur full och dum man ska vara. Jag tycker inte att man kan använda fyllan som en ursäkt, aldrig någonsin. Men i vissa fall kan det vara en jävligt bra orsak.

Tack så hjärtligt!



Jag kom precis hem från en underbar helg i Sälen. Jag och de 29 resterande vinnarna av Tele2´s säljracetävling har fått bli bortskämda i en hel helg all inclusive i Tandådalen. Den här helgen har varit den absolut bästa på länge och kommer att bi svår att toppa. Jag kan inte minnas sist jag haft sådan otrolig träningsvärk i magen efter att ha skrattat konstant en hel helg. Jag har träffat så underbara människor, somliga sjukare än andra, ett fåtal så otroligt vackra så man har trott att man är i himlen, och resten roliga och glada starkt lysnade personligheter. Och framförallt så har jag träffat 2 människor med samma sjukt dåliga jävla humor som jag! Sedan självklart några korkskallar med iq som en gammal utlagd portionssnus.

Helgen har varit fullspäckad, ingen rast och ingen ro. Off pist stjärtlappsåkning, skotersafari, bowling, snowboard, bubbelpool, systempåseåkning på efterfesterna, oslagbar afterski, åka lift upp och ner och framförallt god mat och mycket förfriskningar.

Jag och my partner in crime är mycket nöjda över helgens bravader och kommer nu att sikta in oss på Juni tävlingen, vi ska med var det är bär!


Här kommer lite citat, som visserligen inte alls är så roliga om man inte varit där.

"Det bara strålar i armarna" Pecka och Anders inte så sällan använda citat om allt som ger ångest.

"Anna, Viktoria och Pär.. Vi fick ett trippelrum! hehe" När våran fruktansvärt snygge "lekledare" Pär ropade upp vem som skulle bo ihop med vem.

"Min mamma" Anders mamma tycktes vara med överallt.

"Men det går ju bara 90!!" Annas svar på Anders klagomål bakpå skotern över att det går för fort!

"Åååhh nej finns det inget annat, man blir ju så tjock av pasta" Någon smart tjej som inte kunde köpa pastasallad.

"Jag ska åka till Argentina och fettsuga mig" Samma smarta tjej i min storlek med ett bmi på ca 19,2.

"Hej Bayblade! Hej Viktoria!" Min och Johns(?) ensidiga konversation.

" Har man sålt så jävla bra att man sitter här idag så har man fan råd att..." Anders kommentar på alla som klagade över att de behövde betala något själva under rean.

"Denna inspelning gäller nu som ett avtal, är det okej?" Ständigt återkommande replik i alla möjliga sammanhang.

"I love Tele2" Istället för I love rock n roll, så sjöng våran grupp något mer väntat kanske.

"Jag mördade Olof Palme" Pecka när hans röst svek och han lät som christer pettersson.

"Jag är ett enda stort preventinmedel" Anders om honom själv efter åkturen bakpå Annas skoter.

det finns så många fler men jag orkar inte skriva alla, det är ändå bara det närmast sörjande som förstår det roliga.

Nu sitter jag här med kantstött lever, trasig kropp, ett diplom som bevisar hur bra jag är och min small Bill badge runt halsen och bara njuter av livet.

Puss och Kram

Ödet.

Har ni tänkt på hur den ena saken alltid leder till den andra? Har ni tänkt på hur stora förändringar och stora saker som händer alltid leder tillbaka till väldigt små val, att man kanske befann sig på rätt stället på rätt tidpunkt, eller hur man gjorde ett väldigt litet val som hade så enorm vikt i slutändan.

När jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Gävle vid jul, så hade jag ingen aning om var det skulle ta mig.. Det beslutet i sig var ganska litet och ganska oväntat.. Jag orkade inte vara kvar i Gällivare så jag tog min chans att prova mina egna vingar på en annan plats. Platsen var iofs inte helt ny, jag har bott här förut, på prov, till låns. Men nu skulle jag flytta in på riktigt. I min stad, i mitt liv. Jag flyttade hit utan förväntningar, med endast lite drömmar och oförberedda planer i bagaget.

Plugga skulle bli min grej, samtidigt som jag jobbade extra med mitt nuvarnade jobb.

Att det beslutet skulle leda mig till det liv och jobb jag har idag kunde jag aldrig tro. Att jag skulle må så bra som jag gör idag vågade jag aldrig drömma om.

Jobbet tar upp mer och mer tid, men samtidigt så får man slita arslet av sig för att nå sina mål och I'm getting there, läget förbättras hela tiden.

Saker och ting har alltid en förmåga att bli som det ska i slutändan. Ödet har jag hört att det kallas.



Med drivkraft och vilja kommer du var du vill! Tänk på det mina vänner.



Ja, jag är ohyggligt glad på den, och ja jag har en vampyrtand.

Akta er era jävlar!

Mellanläge.

Som vissa vakna själar har märkt skriver jag för det mesta när jag är riktigt förbannad, less eller euforiskt lycklig. Det betyder dock inte att mitt liv alltid är som heaven and hell. Jag är faktiskt för det mesta mitt på jorden. Däremot så skriver jag absolut bäst när jag är antingen väldigt glad eller väldigt ledsen.

Nu är en dåligt tidpunkt att skriva någonting som ens nästan ska bli intressant. Jag är lycklig, men ändå inte oerhört otroligt magiskt lycklig. Jag mår bra, inte strålande. Jag trvis. Jag mår som vanligt, ingenting sådär extra speciellt som gör mig tokigt fnittrig och jag har absolut ingenting att klaga på heller. Jag är i ett mellanläge.

Och i ett mellanläge som detta så hittar jag inget vettig alls att skriva.

Spill inte för mycket energi på att hoppa efter frukten högst upp i trädet, när du vet att du kommer att gå därifrån tomhänt med ömmande fötter. Det är ingen ide, jag är onåbar.

Less men lycklig.

Jag satt här i min soffa och kom på mig själv med att tänka en skrämmande tanke, "There is no such thing as love!" Det repeterades om och om igen i mitt huvud. Jag måste medge att jag blev rädd, ja faktiskt livrädd. Kan verkligen mitt hjärta blivit så fruktansvärt trött, så less att det inte bara tappat hoppet om kärlek utan också bojkottar det helt? Kan det ha gått till den gräns att hjärtat tycker att det inte behövs, kan det ha gått så långt att jag inte behöver kärlek mer?

Behöver man kärlek överhuvudtaget? Hade någon frågat mig den frågan för ett halvår sen så hade svaret blivit: Självklart! Kärlek är det bästa som finns. Men nu börjar jag fundera. Kan ett hjärta bli så uttröttat av att alla förhållanden som en gång var så fina och underbara, bara raserar och kastas bort som ett kvitto från Willys i papperstunnan. Som ett mentalt kvitto som vittnar om priset man fick betala.

För somliga är ett förhållande över så fort man sagt tack och hej för sista gången, när man vänt ryggen och gått ut genom dörren, när kärleken och förhållande officiellt är slut, då är det över.
Jag är inte den som kan tänka "Okej, nu är det slut, gå vidare"Jag kan inte riktigt förstå mig på sådana människor.. För mig tar det tid att komma över trasiga förhållanden. Jag behöver tid att analysera och fundera och känna ro i magen. Jag måste vara säker på att det inte ska komma tillbaka och hugga mig i ryggen eller smälla mig på käften när jag minsta anar det bara för att jag inte var färdig. Och absolut viktigast, jag måste gå vidare med en erfarenhet i bagaget.

Jag har precis stängt en bok.. Det var svårare än jag trodde, det borde vara lättare än vad det var.. Jag borde kunnat pekat finger, vända på klacken och skratta mig vidare, men jag kunde inte det.. Det var en märklig historia med ett om möjligt märkligare slut.

För mig funkar det ungefär såhär. Ett föhållande tar slut. Man är ledsen, man är förbannad och man känner saknadens klump i bröstet. Blandade känslor hit och dit, jag funderar på vad som gick fel och vad som gick rätt. Sen kommer jag vidare till den punkt då jag kan känna att det var till det bästa, att allt som händer har en mening och det faktiskt var en mening med det också. Sen går jag vidare med den något tuffare biten.. Placera personen i det fack han passar bäst. Ska han vara en vän, en själsfrände, eller bara ett namn bland andra namn i telefonboken? Ska man släppa skiten och komma ihåg det roliga? Hur gör man om det är mer skit än roligt, ska man då släppa allt och lära sig en läxa? Om du fråga mig så är svaret Ja! Det som inte dödar dig härdar dig. Det krävs 10 fina ord för att uppväga ett fult. Och det hände aldrig därför är det nu släppt och den senaste boken finns inte ens i min bokhylla, tack och lov. Väl tillfreds med hans placering så kan jag lugnt gå vidare, då är det över.

Jag är faktiskt fruktansvärt less på allt man överhuvudtaget kan sätta i samma mening som ordet förhållande.

Men fortfarande så hoppas jag att jag en dag kommer att få uppleva det alla kärlekskrankar strävar efter, Den absolut sista första kyssen. Jag vill ha den, jag kommer få den såsmåningom.

Jag älskar mitt nuläge, jag skulle inte göra något för att byta. Jag får den kärlek jag behöver av vänner och familj, men viktigast av allt så trivs jag med mig själv.

Jag ska gå All-in en vacker dag, hjärtat på bordet.

Men inte än, inte nu, jag trivs otroligt bra. Jag är less men lycklig.

Grattis kanal 4 och 5, ni har gjort ett (miss)lyckat jobb.

Sitter här i min soffa och är mest sur och besviken över det otroligt urusla utbudet av vettiga program på min gråa tv. Big Brother och Jeopardy, Kommentarer är väl egentligen ganska överflödiga gällande det först nämnda, man blir ju mörkrädd av bara tanken på programmet. De stänger in ett gäng människor som är enligt min mening totalt ointressanta och några patetiska med drömmar om att bli B-kändisar, några tjejer gjorda till 70 % i plast med svanktatuering. Vilken tur att ni tagit det absolut smartaste och mest intressanta människorna för att representera Sverige. Grattis till ett lyckat program! Skulle inte tro det.

Då fortsätter jag med Jeopardy, Adam Alsing istället för Härenstam, frågor om Idol 2004, frågor om olika slang som chilla och keff och frågor om seriebabes. Öhh? Hör det verkligen till Jeopardys uppfattning om allmännbildning att man vet vad man gör när man chillar.. Aj som fan! Jag fick en jättestor intressegris i ögat! Jag kommer att bli blind för livet. Programmet är "förnyat" och ska locka yngre tittare tydligen: Jag är 20 år och jag känner mig för gammal, skandal. Byt namn på fanskapet till " Noperdy" För jag säger: Nej tack!

Måste verkligen ett så enligt min mening sjukt löjligt program som Big brother infektera det väldigt annars så underhållande Jeopardy? Nej du Alsing, ta med dig ditt förnyade Jeopardy till Big Brother huset och lås in det föralltid, Och du Härenstam! Samla ihop dina hästar i stallet och styr upp skiten!

Ah! I love you!

Har nu varit officiell Gävlebo i 4 dagar. Har hittat en ny vän som jag fullkomligt älskar!

Det var en gammal bekant som presenterade oss för varandra. Vårt första möte var lite sådär, lite nystämmning och vi kände inte varandra så bra, lite spänt sådär som det kan vara i början..

Men bara efter några timmar så hade vi hur kul som helst.. Vi har nu umgåtts mer eller mindre dygnet runt i 2 dagar, han är min absolut bästa vän för tillfället, sorry charlotte men du är i umeå nu.. :o)

Hursomhelst, vi kommer jätte bra överens, och just nu betyder han mer än det mesta andra sakerna i min värld. Han gör det ljust på alla mörka ställen!

Jag måste bara säga att Jag älskar dig! Du är bäst!

Låt mig presentera min nyfunna, underbara vän Mr Latexfog.

Ge dig på någon i din egen ålder!

Jag vet inte om det är bara jag som i extra stor utsträckning drabbas av män i 50, 60 års åldern som verkligen tror att man är intresserad av någonting annat överhuvudtaget än ett "tillåt mig vara disträ samtal" om väder och vind i väntan på drinken i baren.

Jag vet inte om jag har en stor neonskylt i pannan där det står "Hej! Om du är minst 25 år äldre än mig, så ge mig en komlimang!" Det verkar nästan som jag har en inbyggd magnet under huden som drar till sig medelåldersmän. Nästan samma som den magnet jag har inbyggd som drar till sig seriöst upptagna killar, helst förlovade.. Men det är en annan historia.

Kvällen igår började med att vi kom till garderoben och insåg att stället inte direkt var stekhett, nej det var faktiskt helt livlöst, men med mitt motto i bakhuvudet "Det blir ju vad man gör det till" så gick vi in iallafall.

Med första foten inne (bokstavligt talat) så dyker det upp en medelåldersman från absolut ingenstans och säger "Heeeej!! I mitt nästa liv så kan vi väl dansa du och jag?" Jag svarar "javisst, i ditt nästa liv!" Sen går han praktiskt taget upp i rök och försvinner lika fort som han dök upp. Jag börjar fnissa och frågar min kusin vad fan det handlade om, hon rycker på axlarna och fnissar. Medelåldersmannen dyker upp vid ett senare tillfälle och berömmer mina ny manikyrerade naglar och påminner mig om att vi ska dansa i hans nästa liv, "Tack jo jag minns det" sa jag. Mannen bugar sig så att huvudet nästan slår i backen med en sprättig rörelse och visar mig vägen genom den obetydliga folkmängden, jag niger lite kvickt och försvinner. Denna medelåldersman var inte obehaglig, otrevlig eller störande på något sätt. Han var nog en av de få kontaktsökande som förstår att, kanske i nästa liv så blir vi lika gammla på ett ungefär och då kan vi dansa med gott samvete utan olustigheter. Och den enda komplimang han gav mig var för mina nagalr, som faktiskt var i toppskick den kvällen! Och det känns nästan lagligt, även för en man som levt halva sitt liv.

Det är inte speciellt smickrande eller trevligt att få komplimanger från en som är 50something, men såvida det handlar om rumsrena saker så har han faktiskt rätt att tala, full som nykter, ung eller en smula rynkigare. Jag kan stänga mina öron, vända på klacken och gå åt motsatt håll.

Olagligt däremot för en "medelåldare" är att daska mig på rumpan. Hurvida det är okej eller ej oavsett rynkighet är också en annan historia. Vid ett rumpdask så rinner bägaren över, jag den svämmar över rent av, och jag berättar ovänligt och bestämt att: Alla gör vi misstag och det där accepteras inte, händer det mot förmodan igen så kommer jag att sterilisera dina redan uttröttade nötter. Sen känner jag mig irriterad ett tag och undrar vad det är för fel på honom. Han hade lika gärna kunnat vara min Pappa, med lite fantasi hade han även kunnat vara min Morfar god damnit!

Så mina tips till er alla "medelåldare" Komplimanger kan vara roliga att få, beroende på vad det handlar om och varifrån de kommer, tänk på det! Daska mig inte på rumpan! daska inte någon främling på rumpan det uppskattas inte av alla. Och framförallt.. Ge er på någon i er egen ålder!

Hellu smurfen!

Viktoria var namnet, trevligt att du hittade hit till min något annorlunda blogg, skriver det jag känner, när jag känner det oftast. Kan bli hetsigt, kan bli galet, kan bli kul! Lämna en kommentar om du har något att kommentera.

Enjoy!


"When It's time to party, we will party hard!"

Bakfylleångest.

Hmm, sover jag ännu? nej jag tror jag börjar vakna. Oh vart är jag? tjoh jag är hemma, vilken tur. Vad är klockan? Jag kollar på mobilen, Oh my god, 5 nya sms och 3 missade samtal, jisses varför skriver han såhär? bäst att kolla sända poster. AAAA! VAD HAR JAG SKRIVIT!? nej nej nej nej nej, tjena herr ågren, varit här länge? börjar känna av din närvaro nu. Just det klockan var det, halv 1, det var inte så farligt.. jag undrar när jag somnade, hur fan kom jag hem? just det, den lilla ängeln hämtade mig, när var det? bäst att kolla när jag ringde efter skjuts.. det skulle jag aldrig gjort, vad har jag ringt för rackarns nummer? NEEEJ det är inte sant, säg att jag drömmer! Aj, sluta peta mig i ryggen Ågren, det börjar bli riktigt obehagligt nu.

Bäst att jag bara ligger här ett tag, och summerar mina minnen från igår. Det är ganska dimmigt, oj det är riktigt dimmigt. Ja det är nästan svart. Men det var kul, det minns jag.

Undrar hur min lever mår? den svider, magen svider.. men det var det värt, bästa kvällen på länge.

Bäst att gå upp och hämta lite vatten, jag är nog lite törstig trots allt. Aj fan! jädrans bord, varför står du mitt i vägen? Jag är nog ännu lite yr, mycket yr, men jag mår bra.. än sålänge..

Men sluta svansa efter mig, stick härifrån din ångestdemon! satan vad tung du är, jag orkar inte bära dig på ryggen!

Jag hade kul igår! det var jätte roligt, 15 shots och 3 drinkar, och ett jäkla intag av diverse glädjedrycker på efterskiva.

Nu lägger jag mig och sover ett tag, sen får jag ta i tu med min telefon, den är för närvarande min största fiende.. varför låser man inte in den och sväljer nyckeln när man går ut?

Och man lär sig aldrig heller, ska det vara så svårt?

Men jag hade roligt iallafall.

Lycklig och förvånad.

Jag har inte haft många förhållanden, och jag är inte den som byter partner ofta och tar lättsamt på förhållanden. Men däremot är jag sällan och aldrig singel. Jag gillar inte att vara singel, jag är ganska dålig på det faktiskt. Tillfälliga förbindelser har aldrig riktigt varit min grej. Men när jag väl bestämmer mig för att vara singel, och när jag vill vara det, så kommer han, han som förtollar mig, han som får mig att flina varje gång det piper i telefonen. Det säg ju att "love never comes when you call", och det verkar ju stämma, för jag lyckas alltid bli snärjd vid fel tidpunkt, när jag inte är beredd, precis när jag tycker att alla killar är svin, när jag tappar allt förtroende för kärlek, då händer det. Då blir man sådär lycklig och förvånad.

Jag undrar vad det beror på?

Jag fick höra en teori av en god vän till mig, han sa: "Vicky jag tror du har svårt att vara ensam" och jag håller absolut inte med, jag klarar mig alldeles utmärkt själv, jag gillar att vara själv och behöver ingen partner för att göra mig hel. Grejen är inte heller att jag har lätt för att bli kär, för det har jag inte, för jag är rädd, livrädd! Rädd för att involvera mig, rädd för att bli kär och otroligt rädd för att bli sårad, rädd för att återuppleva hur ont äkta kärlek kan göra, för är det inte äkta så gör det inte lika ont.

Därför har jag lärt mig att spela med säkra kort, låta hjärnan göra jobbet och vara så ambivalent jag möjligen kan med mina känslor. Inte involvera mig för mycket, sluta i tid, gå till den gräns då det inte skulle svida allt för mycket om det skiter sig, gå till stupet men inte längre.

Väl framme, när man börjar snegla ner, och leva med ena foten över kanten och det känns äkta så blir jag livrädd och förvirrad. Jag tänker och tänker, framförallt på om det skulle vara värt smärtan och jag tog klivet ut i kärlekens hav och ingen stod där och tog emot mig. Och svaret på den fråga är oftast JA! klart att det är värt det för att få något så underbart som ren kärlek. Man måste våga för att vinna.

Då kommer den allra läskigaste biten, det börjar komma äkta, riktiga känslor med i bilden. Inga känslor man kan tränga undan med viljan, och det som förut sagt: Kärlek är farligt, kärlek är onödigt, kärlek sårar, säger nu: Kärlek är inte så farligt, kärlek är viktigt, kärlek är fint och underbart! Och visst är det så, kärlek är det bästa som finns och det är något otroligt värdefullt som man ska uppskatta, vara rädd och och vårda ömt.

Jag har funderat lite på "kärlek vid första ögonkastet", "det sa bara klick" och " jag kände det direkt" och jag måste erkänna att det är nog inte bara klyschor, inte för mig. När jag känner att jag inte är livrädd och när jag känner att jag inte behöver vara ambivalent så har nog Amor träffat rätt. Kanske därför det säger "klick". För man kan inte vara ambivalent när det gäller äkta kärlek, det finns ingen människa på hela jorden som har viljestyrkan att slita sig ur kärlekens grepp när den väl borrat in sina klor i dig. Få människor kommer undan när Amor skjuter och avfyrar, man kan hoppa undan, ducka och fly för sitt liv, ibland går det. Men det finns ingen man så stark som kan slita bort Amors pil när den träffat honom rakt i bröstet, rakt i hjärtat. Har man tur så sitter den där föralltid, oförstörd och stärkande, har man otur så spricker den, man lagar, tejpar och fogar ihop spillrorna, kanske håller det, kanske spricker den igen, kanske börjar den gå mer och mer i bitar och tillslut kanske den är så trasig att man måste avlägsna den och få ett blödande hjärta. Som tur är så läker det, det gör det alltid. Och när det slutat blöda så är man ett offer igen, ett mål för hans pil. För jag tror inte han sparkar när man redan ligger, jag tror inte Amor skjuter på blödande hjärtan.

Och du superman! Du får mina klockor att ringa!

Summan av kardemumman blir nog iaf att jag har varken lätt för att bli kär eller svårt att vara ensam. Jag har nog kommit ganska långt i mitt 20åriga huvud och vet att jag mår bäst av att ha någon att sakna, någon att tycka om, någon som gör mig sådär löjligt glad, någon som får mig att smälta, någon som jag kan skriva ner minst 100 sätt han gör mig glad på.

Jag mår bäst när jag har en prins och jag är någons prinsessa.

Envisheten personifierad.

Om jag får välja en sak som jag lärt mig under året, så blir det nog att jag är enivs som tusan, alldeles för envis för mitt eget bästa...

Jag är är så envis att jag är villig att bortse från mitt eget välmående och låta mitt emotionella liv brytas ner totalt. sen är jag alldels för envis för att erkänna att det är det jag gör, sen i sin tur är jag alldels för envis för att fatta att det inte är värt det.

Som en hemlös, fattig kvinna som inte fått mat på 2 veckor, hungrar man. Beredd att stjäla, beredd att ljuga, och beredd att gå genom eld och över hav. Och i mitt fall kanske det inte handlar om att stjäla och ljuga för eller från någon annan, utan mest för och från sig själv.. Handlöst stjäla det en gång bra förtroende till kärlek man hade, och utan tvekan bryta ner sig själv till den milda grad att man inte ens orkar tänka på det..

Ljuga för sig själv, lura sig själv, intala sig själv att det går, det ordnar sig, det beror bara på omständigheterna.. Allt kommer bli bra, bara jag prövar lite, lite till..

När är det nog? När sätter man stopp om man är så envis som jag? Var går gränsen? Om man redan låtit envisheten överstiga det sunda förnuftet, om man låtit envisheten överstiga alla principer och allt man tror på, hur sätter man punkt?

Jag har växt ganska mycket som person det senaste året, men framförallt krympt.. Det hade varit enklast att skylla allt på en person.. Men kan man skylla allt på någon annan? Kan en annan människa beskyllas för att denne rört till det i ens liv till totalt kaos och upp och ner? Jag menar, man har ju alltid ett val.. Man behöver ju inte kämpa, man behöver ju inte ta skit, ingen vill väl egentligen ta skit? Men frågan är hur mycket skit man är beredd att ta, och hur mycket skit det är värt att ta, för något man verkligen, verkligen hjärtligt innerlig vill?

Jag brukar tänka "Man måste slita arslet av sig om man ska nå sina mål" Och då har jag alltid tänkt på skola, jobb och utbildning.. men kanske det gäller allt i mitt fall? Man börjar ju undra.. Väl inne på nästa år så är det väl bara att säga, man lär sig av sina misstag, och det som inte dödar härdar.. Jag går nu mot mer realistiska tider.. kommer att tänka med min hjärna istället för mitt hjärta, provade tänka med magen detta år, det slutade i kaos och det kommer jag inte att tillåta igen.

Man kan inte leva i en lögn, man ska inte leva i en lögn.. det är viktigast att se sitt värde och vara rädd om sig själv, för det är det enda man har om det blir kallt och snöigt.

Tack vare dig har jag lärt mig att spela med säkra kort, så jag inte blir sårad. Eller tack vare mig själv kanske? vem är det som är boven egentligen, den som gjorde skadan, eller den som lät den hända?

En sak är säker...Jag kommer aldrig mer att försumma mitt egna jag för en annan människa igen. Det är det ALDRIG värt.

Kärleken stängde mina ögon och gjorde mig blind.. Nu ser jag igen.