Less men lycklig.Jag satt här i min soffa och kom på mig själv med att tänka en skrämmande tanke, "There is no such thing as love!" Det repeterades om och om igen i mitt huvud. Jag måste medge att jag blev rädd, ja faktiskt livrädd. Kan verkligen mitt hjärta blivit så fruktansvärt trött, så less att det inte bara tappat hoppet om kärlek utan också bojkottar det helt? Kan det ha gått till den gräns att hjärtat tycker att det inte behövs, kan det ha gått så långt att jag inte behöver kärlek mer?
Behöver man kärlek överhuvudtaget? Hade någon frågat mig den frågan för ett halvår sen så hade svaret blivit: Självklart! Kärlek är det bästa som finns. Men nu börjar jag fundera. Kan ett hjärta bli så uttröttat av att alla förhållanden som en gång var så fina och underbara, bara raserar och kastas bort som ett kvitto från Willys i papperstunnan. Som ett mentalt kvitto som vittnar om priset man fick betala.
För somliga är ett förhållande över så fort man sagt tack och hej för sista gången, när man vänt ryggen och gått ut genom dörren, när kärleken och förhållande officiellt är slut, då är det över.
Jag är inte den som kan tänka "Okej, nu är det slut, gå vidare"Jag kan inte riktigt förstå mig på sådana människor.. För mig tar det tid att komma över trasiga förhållanden. Jag behöver tid att analysera och fundera och känna ro i magen. Jag måste vara säker på att det inte ska komma tillbaka och hugga mig i ryggen eller smälla mig på käften när jag minsta anar det bara för att jag inte var färdig. Och absolut viktigast, jag måste gå vidare med en erfarenhet i bagaget.
Jag har precis stängt en bok.. Det var svårare än jag trodde, det borde vara lättare än vad det var.. Jag borde kunnat pekat finger, vända på klacken och skratta mig vidare, men jag kunde inte det.. Det var en märklig historia med ett om möjligt märkligare slut.
För mig funkar det ungefär såhär. Ett föhållande tar slut. Man är ledsen, man är förbannad och man känner saknadens klump i bröstet. Blandade känslor hit och dit, jag funderar på vad som gick fel och vad som gick rätt. Sen kommer jag vidare till den punkt då jag kan känna att det var till det bästa, att allt som händer har en mening och det faktiskt var en mening med det också. Sen går jag vidare med den något tuffare biten.. Placera personen i det fack han passar bäst. Ska han vara en vän, en själsfrände, eller bara ett namn bland andra namn i telefonboken? Ska man släppa skiten och komma ihåg det roliga? Hur gör man om det är mer skit än roligt, ska man då släppa allt och lära sig en läxa? Om du fråga mig så är svaret Ja! Det som inte dödar dig härdar dig. Det krävs 10 fina ord för att uppväga ett fult. Och det hände aldrig därför är det nu släppt och den senaste boken finns inte ens i min bokhylla, tack och lov. Väl tillfreds med hans placering så kan jag lugnt gå vidare, då är det över.
Jag är faktiskt fruktansvärt less på allt man överhuvudtaget kan sätta i samma mening som ordet förhållande.
Men fortfarande så hoppas jag att jag en dag kommer att få uppleva det alla kärlekskrankar strävar efter, Den absolut sista första kyssen. Jag vill ha den, jag kommer få den såsmåningom.
Jag älskar mitt nuläge, jag skulle inte göra något för att byta. Jag får den kärlek jag behöver av vänner och familj, men viktigast av allt så trivs jag med mig själv.
Jag ska gå All-in en vacker dag, hjärtat på bordet.
Men inte än, inte nu, jag trivs otroligt bra. Jag är less men lycklig.
