Det här med att åka buss..

Jag håller på fritidsforskar i bussåkningspsykologi. Jag åker buss varje (åteminstonde nästan varje) vardagsmorgon till jobbet. Och jag har märkt att det här med att välja var man ska sitta i bussen inte är så lätt.

Det borde vara enkelt, det är väl bara sätta sig på första bästa lediga platsen, men så är det tydligen inte. Man måste ta ställning till om man ska sitta långt fram, långt bak och på vilken sida. Jag har märkt att de flesta som jag känner igen på bussen har sin speciella sittplats. Vissa vill sitta långt bak och vissa vill sitta i mitten och vissa vill gärna sitta längst fram. Jag vill helst sitta långt bak. Absolut inte längst bak men bakom bakdörren. Helst till höger. Mellan bakdörren och sista platsen.

Jag har utfört en del experiment under den här och förra veckan. Bl.a provade jag en dag att sitta framför bakdörren, skapligt långt fram. Då kände jag mig som en mupp, jag kände mig iakttagen och obekväm. Jag hade en olustig känsla i kroppen hela resan. Igår provade jag att sitta på den högra sidan i sätet precis framför bakdörren den med räcket, då kände jag mig enormt töntig av någon konstig anledning. Jag lägger inga värderingar i var eller hur folk sitter när jag kliver på och jag bryr mig inte om någon lägger värderingar i var jag sitter men jag måste ändå välja min plats med omsorg så jag kan ha en bekväm resa. Är det inte fascinerande?

Tänk vad svårt det hade varit om jag åkt våningsbuss!

Chockskadad!

Imorse fick jag en helt fantastisk överraskning! Jag gick runt på jobbet och skulle hämta lite kaffe, gick in till säljlokalen en sväng och när jag skulle gå ut så står Daniel och Wilmer i dörröppningen! Redan där blev jag förvånad, vad roligt att dem hälsar på tänkte jag. Och sen när jag tittar runt hörnet så står MIN SYSTER med barn där. HELT SJUKT CHOCKAD blev jag! Hon bor ju uppe i Gällivare och jag hade inte en aning om att de skulle komma!!!

Det var grinkalas och chockskador, precis som det ska vara. Helt underbart! :D

Wilmer vill ha en hoppko.

Och jag med... Finns den i XL?

Denna är från serpentin.se

Nu vet jag hur det känns att dö i sorg..

Inatt var det highlife hemma på vreten. Wilmer somnade vid 8 halv 9 tiden och vi att uppe och tittade på idol. Ungefär vid 10-tiden så vaknade Wilmer och gallskrek rakt ut, vi trodde det var brandvarnare som lät, vi går in i sovrummet och där ligger Wilmer vaken (tror vi) och samlar kraft för att ta nästa skriktag. Sen börjar helvetet rent bokstavligt talat.

Han skriker med all sin kraft små korta intensiva vrålskrik och det låter ungefär som han inte ska få någon luft, han försöker kasta, vrida och spänja sig ifrån pappas famn. Hans ögon är öppna men han tittar inte på något, det är omöjligt att få kontakt. Vi får panik och tankarna snurrar och samtidigt som jag tror att han faktiskt ska dö så dör jag långsamt jag också. Vi ringer ambulans, samidigt som vi försöker kolla i hans mun kontrollera hans kroppsfärg och få ut han i friska luften. Det kändes som en evighet och vi är helt förkrossade och hjälplösa. Den känslan önskar jag inte ens min värsta fiende.

Jag pratade med 112 och de skickar räddningsbil och ambulans, under tiden får jag prata med en sköterska, jag minns bara att hon frågade om han hade blivit stucken av en geting(!?). Efter 4-5 minuter så börjar "kramperna" avta och han börjar sakta men säkert bli kontaktbar igen. När vi ser blåljusen bortåt vägen så har vi fått tillbaka våran pojke som är hur glad som helst och inte fattar någonting. Vi pratar en stund med ambulanskillarna som tar en titt på Wilmer, han mår kanonbra. Wilmer börjar bli otålig och vill ner på golvet. Vi släpper ner honom och han knatar raka vägen fram till sin säng och sätter sig på golvet och pekar på den. Jag lägger han i sängen och han somnar medans vi pratar.

Daniel får prata med en fantastisk barnläkare som säger att det är "nattskräck". 10 av 10 symptom stämmde in på det. Det är samma fenomen som gör att man går i sömnen. Det är helt både psykiskt och fysiskt ofarligt, barnet sover djup och upplever inte någon rädsla utan när barnet sen vaknar så kommer det inte ihåg någonting och vill helst bara somna om igen.. Anledningen till att de kommer är att barn i denna åldern och äldre har en ovanligt lång djupsömnperiod. "Attackerna kommer oftast i slutet av just den första djupsömnperioden (ofta cirka två timmar efter insomnandet), när hjärnan skall koppla om till ytligare sömn. Det tycks som om hjärnan har svårare att göra denna omkoppling på ett normalt sätt ju längre djupsömnperioden varat. " skriver en barnläkare på denna sida.

Det är också tydligt ärftigt och har man syskon eller föräldrar som gått i sömnen så beror det nästan alltid på ärftlighet. Och både jag och Daniel har gått hemskt mycket i sömnen som barn så det är ju inte så konstigt.

Fredagskvällen var hur som helst fruktansvärd, men det var ju bara ren tur att det handlade om något sådant så inte Wilmer mår/mådde dåligt eller är sjuk.

Ska sätta in dagens ros till de underbara ambulansmännen och räddningskillarna, de var verkligen helt ljuvliga.

Kan tilläggas att jag däckade ganska stenhårt på soffan efter att adrenalinet lagt sig. Usch..

Nu ska vi mysa och äta tacos jag och våran lilla guldklimp..

Då var det bestämt.

Nu är det 2 som har dött i Sverige eventuellt till följd av influensavaccinet enligt dagens metro. Det är dubbelt så många som de som dött eventuellt i svininfluensan i Sverige.

Det blev spiken i kistan och började bekräfta mina teorier om att vaccinet "hastats" fram och vi ska vara försökskaninerna.

Det räcker för mig. Jag kommer inte vaccinera mig.

Saker man måste ha om man är 1 år:


*Mobiltelefoner - så fort han ser en så MÅSTE han bara ha den, och får han den inte så skriker han. Blir således väldigt mycket skrikande hemma ibland om man råkar svara i den i hans närhet eller har råkat lämna framme den inom syn och räckhåll. Han får aldrig ha mobilen såvida han inte ska prata med mormor, morfar gammelmormor eller moster. Och han vet precis hur man gör. Han sätter den mot örat och säger Eeeeeeeeej i falsett.
*Mammas och Pappas kamera - Han älskar att pilla i linsskyddet och ändra inställningar.
*Fjärrkontroller - Får ha för Mamma men inte för Pappa, oerhört konsekvent familj. Men han accepterar och vet det.
*Sladdar och kablar - av alla dess slag, speciellt mobilladdare
*Nycklar - Speciellt bilnyckeln som det är en liten "fjärrkontroll på". Får inte ha och så fort han hör en nyckelknippa blir han alldeles till sig och babblar högljutt.
*Lampknappar - Det är nog kanske den roligaste sysselsättningen, han ska upp i famnen sen pekar han på lampknappen och säger däääär dääär dääär och där kan man stå i flera timmar om man orkar.
*Glasögon! - Han vet hur man tar på sig dom och står och flinar med armarna bak på ryggen och ser allmänt stolt ut. Tyvärr så är det nästan helt omöjligt att fota honom i dessa tillfällen för om han ser kameran eller mobilen så ska han bara ha den.

Aha!

Nu har allt om barn hittat grunden till alla skilsmässor. Det var barnen som inte lärt sig att plocka undan som var roten till det. Deras fel.

"När barnen är tillräckligt stora måste de lära sig att plocka undan efter sig själva. Annars slutar det med skilsmässa för att mamma och pappa bara går och plockar hela tiden."

Hörde du det Daniel, vi måste lära Wilmer att städa snarast så vi inte skiljer oss. Haha jag älskar att hitta sånna sköna kommentarer och teorier när jag är ute och surfar.

På denna länk finns fler bilder från kalaset!

Klicka här!

Sötnosen..

Jag missade bussen imorse, anledningen till det var att Wilmer vaknade på morgonen och ville komma över till våran säng. Han satt sig mellan oss och sen så la han sitt huvud på mitt huvud myste tills han somnade. Han är så jäddra gosig på morgonen han vill bara mysa. Han kan ligga vaken i över en timme och bara titta i taket och mysa på morgonkvisten. Det är det värsta med att börja jobba.

Vem kan kliva upp och gå till en kall buss när det ligger en "bebis" i sängen som VILL mysa? Ingen tror jag.

En liten liten film på när han går..




Stapplar till Pappa med extra skön stil. Lägg extra märke till mina ursnygga strumpor. Nu går han lika mycket och nästan mer än han kryper. Eller springer kanske jag skulle säga..

Grattis Mamma på födelsedagen!

Älskar dig, puss och kram!

Lite bilder från kalaset..

Här lägger jag upp lite fina bilder från kalaset som Kattis tagit med sin kamera. Det kommer mera sen när jag är hemma och har tid! Det syns att han är lite trött efter allt stohej, men han r såå fin vårt lilla hjärtegryn!

My Precious!

Idag har jag varit och hämtat min ögonsten, den är så vacker!

Kul helg!

Men nästa blir ännu roligare..

I fredags så hade vi jobbkalas på cafe Mocca här i Gävle, det var skitroligt! Kvällen innehöll allt som den borde. Massor med tok, små skandaler och fulla kollegor. Hur kul som helst! Vi tackar för det och ser fram emot julfesten!

I helgen fyller Wilmerpojken 1 helt år, vi firar hans allra första födelsedag. Vad fort det gått.

Lovar att jag ska ta lite fräscha bilder att lägga upp här snarast, har inte laddat kameran bara.

Min måndag började sådär alltså, jag fick sitta 40 minuter ute i ödemarken och vänta på en buss som var inställd. 40 minuter i kylan! Fy fan.

Men nu börjar dagen ordna upp sig!

Hoppas ni har en trevlig måndag.