Ah! I love you!

Har nu varit officiell Gävlebo i 4 dagar. Har hittat en ny vän som jag fullkomligt älskar!

Det var en gammal bekant som presenterade oss för varandra. Vårt första möte var lite sådär, lite nystämmning och vi kände inte varandra så bra, lite spänt sådär som det kan vara i början..

Men bara efter några timmar så hade vi hur kul som helst.. Vi har nu umgåtts mer eller mindre dygnet runt i 2 dagar, han är min absolut bästa vän för tillfället, sorry charlotte men du är i umeå nu.. :o)

Hursomhelst, vi kommer jätte bra överens, och just nu betyder han mer än det mesta andra sakerna i min värld. Han gör det ljust på alla mörka ställen!

Jag måste bara säga att Jag älskar dig! Du är bäst!

Låt mig presentera min nyfunna, underbara vän Mr Latexfog.

Ge dig på någon i din egen ålder!

Jag vet inte om det är bara jag som i extra stor utsträckning drabbas av män i 50, 60 års åldern som verkligen tror att man är intresserad av någonting annat överhuvudtaget än ett "tillåt mig vara disträ samtal" om väder och vind i väntan på drinken i baren.

Jag vet inte om jag har en stor neonskylt i pannan där det står "Hej! Om du är minst 25 år äldre än mig, så ge mig en komlimang!" Det verkar nästan som jag har en inbyggd magnet under huden som drar till sig medelåldersmän. Nästan samma som den magnet jag har inbyggd som drar till sig seriöst upptagna killar, helst förlovade.. Men det är en annan historia.

Kvällen igår började med att vi kom till garderoben och insåg att stället inte direkt var stekhett, nej det var faktiskt helt livlöst, men med mitt motto i bakhuvudet "Det blir ju vad man gör det till" så gick vi in iallafall.

Med första foten inne (bokstavligt talat) så dyker det upp en medelåldersman från absolut ingenstans och säger "Heeeej!! I mitt nästa liv så kan vi väl dansa du och jag?" Jag svarar "javisst, i ditt nästa liv!" Sen går han praktiskt taget upp i rök och försvinner lika fort som han dök upp. Jag börjar fnissa och frågar min kusin vad fan det handlade om, hon rycker på axlarna och fnissar. Medelåldersmannen dyker upp vid ett senare tillfälle och berömmer mina ny manikyrerade naglar och påminner mig om att vi ska dansa i hans nästa liv, "Tack jo jag minns det" sa jag. Mannen bugar sig så att huvudet nästan slår i backen med en sprättig rörelse och visar mig vägen genom den obetydliga folkmängden, jag niger lite kvickt och försvinner. Denna medelåldersman var inte obehaglig, otrevlig eller störande på något sätt. Han var nog en av de få kontaktsökande som förstår att, kanske i nästa liv så blir vi lika gammla på ett ungefär och då kan vi dansa med gott samvete utan olustigheter. Och den enda komplimang han gav mig var för mina nagalr, som faktiskt var i toppskick den kvällen! Och det känns nästan lagligt, även för en man som levt halva sitt liv.

Det är inte speciellt smickrande eller trevligt att få komplimanger från en som är 50something, men såvida det handlar om rumsrena saker så har han faktiskt rätt att tala, full som nykter, ung eller en smula rynkigare. Jag kan stänga mina öron, vända på klacken och gå åt motsatt håll.

Olagligt däremot för en "medelåldare" är att daska mig på rumpan. Hurvida det är okej eller ej oavsett rynkighet är också en annan historia. Vid ett rumpdask så rinner bägaren över, jag den svämmar över rent av, och jag berättar ovänligt och bestämt att: Alla gör vi misstag och det där accepteras inte, händer det mot förmodan igen så kommer jag att sterilisera dina redan uttröttade nötter. Sen känner jag mig irriterad ett tag och undrar vad det är för fel på honom. Han hade lika gärna kunnat vara min Pappa, med lite fantasi hade han även kunnat vara min Morfar god damnit!

Så mina tips till er alla "medelåldare" Komplimanger kan vara roliga att få, beroende på vad det handlar om och varifrån de kommer, tänk på det! Daska mig inte på rumpan! daska inte någon främling på rumpan det uppskattas inte av alla. Och framförallt.. Ge er på någon i er egen ålder!

Hellu smurfen!

Viktoria var namnet, trevligt att du hittade hit till min något annorlunda blogg, skriver det jag känner, när jag känner det oftast. Kan bli hetsigt, kan bli galet, kan bli kul! Lämna en kommentar om du har något att kommentera.

Enjoy!


"When It's time to party, we will party hard!"

Bakfylleångest.

Hmm, sover jag ännu? nej jag tror jag börjar vakna. Oh vart är jag? tjoh jag är hemma, vilken tur. Vad är klockan? Jag kollar på mobilen, Oh my god, 5 nya sms och 3 missade samtal, jisses varför skriver han såhär? bäst att kolla sända poster. AAAA! VAD HAR JAG SKRIVIT!? nej nej nej nej nej, tjena herr ågren, varit här länge? börjar känna av din närvaro nu. Just det klockan var det, halv 1, det var inte så farligt.. jag undrar när jag somnade, hur fan kom jag hem? just det, den lilla ängeln hämtade mig, när var det? bäst att kolla när jag ringde efter skjuts.. det skulle jag aldrig gjort, vad har jag ringt för rackarns nummer? NEEEJ det är inte sant, säg att jag drömmer! Aj, sluta peta mig i ryggen Ågren, det börjar bli riktigt obehagligt nu.

Bäst att jag bara ligger här ett tag, och summerar mina minnen från igår. Det är ganska dimmigt, oj det är riktigt dimmigt. Ja det är nästan svart. Men det var kul, det minns jag.

Undrar hur min lever mår? den svider, magen svider.. men det var det värt, bästa kvällen på länge.

Bäst att gå upp och hämta lite vatten, jag är nog lite törstig trots allt. Aj fan! jädrans bord, varför står du mitt i vägen? Jag är nog ännu lite yr, mycket yr, men jag mår bra.. än sålänge..

Men sluta svansa efter mig, stick härifrån din ångestdemon! satan vad tung du är, jag orkar inte bära dig på ryggen!

Jag hade kul igår! det var jätte roligt, 15 shots och 3 drinkar, och ett jäkla intag av diverse glädjedrycker på efterskiva.

Nu lägger jag mig och sover ett tag, sen får jag ta i tu med min telefon, den är för närvarande min största fiende.. varför låser man inte in den och sväljer nyckeln när man går ut?

Och man lär sig aldrig heller, ska det vara så svårt?

Men jag hade roligt iallafall.

Lycklig och förvånad.

Jag har inte haft många förhållanden, och jag är inte den som byter partner ofta och tar lättsamt på förhållanden. Men däremot är jag sällan och aldrig singel. Jag gillar inte att vara singel, jag är ganska dålig på det faktiskt. Tillfälliga förbindelser har aldrig riktigt varit min grej. Men när jag väl bestämmer mig för att vara singel, och när jag vill vara det, så kommer han, han som förtollar mig, han som får mig att flina varje gång det piper i telefonen. Det säg ju att "love never comes when you call", och det verkar ju stämma, för jag lyckas alltid bli snärjd vid fel tidpunkt, när jag inte är beredd, precis när jag tycker att alla killar är svin, när jag tappar allt förtroende för kärlek, då händer det. Då blir man sådär lycklig och förvånad.

Jag undrar vad det beror på?

Jag fick höra en teori av en god vän till mig, han sa: "Vicky jag tror du har svårt att vara ensam" och jag håller absolut inte med, jag klarar mig alldeles utmärkt själv, jag gillar att vara själv och behöver ingen partner för att göra mig hel. Grejen är inte heller att jag har lätt för att bli kär, för det har jag inte, för jag är rädd, livrädd! Rädd för att involvera mig, rädd för att bli kär och otroligt rädd för att bli sårad, rädd för att återuppleva hur ont äkta kärlek kan göra, för är det inte äkta så gör det inte lika ont.

Därför har jag lärt mig att spela med säkra kort, låta hjärnan göra jobbet och vara så ambivalent jag möjligen kan med mina känslor. Inte involvera mig för mycket, sluta i tid, gå till den gräns då det inte skulle svida allt för mycket om det skiter sig, gå till stupet men inte längre.

Väl framme, när man börjar snegla ner, och leva med ena foten över kanten och det känns äkta så blir jag livrädd och förvirrad. Jag tänker och tänker, framförallt på om det skulle vara värt smärtan och jag tog klivet ut i kärlekens hav och ingen stod där och tog emot mig. Och svaret på den fråga är oftast JA! klart att det är värt det för att få något så underbart som ren kärlek. Man måste våga för att vinna.

Då kommer den allra läskigaste biten, det börjar komma äkta, riktiga känslor med i bilden. Inga känslor man kan tränga undan med viljan, och det som förut sagt: Kärlek är farligt, kärlek är onödigt, kärlek sårar, säger nu: Kärlek är inte så farligt, kärlek är viktigt, kärlek är fint och underbart! Och visst är det så, kärlek är det bästa som finns och det är något otroligt värdefullt som man ska uppskatta, vara rädd och och vårda ömt.

Jag har funderat lite på "kärlek vid första ögonkastet", "det sa bara klick" och " jag kände det direkt" och jag måste erkänna att det är nog inte bara klyschor, inte för mig. När jag känner att jag inte är livrädd och när jag känner att jag inte behöver vara ambivalent så har nog Amor träffat rätt. Kanske därför det säger "klick". För man kan inte vara ambivalent när det gäller äkta kärlek, det finns ingen människa på hela jorden som har viljestyrkan att slita sig ur kärlekens grepp när den väl borrat in sina klor i dig. Få människor kommer undan när Amor skjuter och avfyrar, man kan hoppa undan, ducka och fly för sitt liv, ibland går det. Men det finns ingen man så stark som kan slita bort Amors pil när den träffat honom rakt i bröstet, rakt i hjärtat. Har man tur så sitter den där föralltid, oförstörd och stärkande, har man otur så spricker den, man lagar, tejpar och fogar ihop spillrorna, kanske håller det, kanske spricker den igen, kanske börjar den gå mer och mer i bitar och tillslut kanske den är så trasig att man måste avlägsna den och få ett blödande hjärta. Som tur är så läker det, det gör det alltid. Och när det slutat blöda så är man ett offer igen, ett mål för hans pil. För jag tror inte han sparkar när man redan ligger, jag tror inte Amor skjuter på blödande hjärtan.

Och du superman! Du får mina klockor att ringa!

Summan av kardemumman blir nog iaf att jag har varken lätt för att bli kär eller svårt att vara ensam. Jag har nog kommit ganska långt i mitt 20åriga huvud och vet att jag mår bäst av att ha någon att sakna, någon att tycka om, någon som gör mig sådär löjligt glad, någon som får mig att smälta, någon som jag kan skriva ner minst 100 sätt han gör mig glad på.

Jag mår bäst när jag har en prins och jag är någons prinsessa.

Envisheten personifierad.

Om jag får välja en sak som jag lärt mig under året, så blir det nog att jag är enivs som tusan, alldeles för envis för mitt eget bästa...

Jag är är så envis att jag är villig att bortse från mitt eget välmående och låta mitt emotionella liv brytas ner totalt. sen är jag alldels för envis för att erkänna att det är det jag gör, sen i sin tur är jag alldels för envis för att fatta att det inte är värt det.

Som en hemlös, fattig kvinna som inte fått mat på 2 veckor, hungrar man. Beredd att stjäla, beredd att ljuga, och beredd att gå genom eld och över hav. Och i mitt fall kanske det inte handlar om att stjäla och ljuga för eller från någon annan, utan mest för och från sig själv.. Handlöst stjäla det en gång bra förtroende till kärlek man hade, och utan tvekan bryta ner sig själv till den milda grad att man inte ens orkar tänka på det..

Ljuga för sig själv, lura sig själv, intala sig själv att det går, det ordnar sig, det beror bara på omständigheterna.. Allt kommer bli bra, bara jag prövar lite, lite till..

När är det nog? När sätter man stopp om man är så envis som jag? Var går gränsen? Om man redan låtit envisheten överstiga det sunda förnuftet, om man låtit envisheten överstiga alla principer och allt man tror på, hur sätter man punkt?

Jag har växt ganska mycket som person det senaste året, men framförallt krympt.. Det hade varit enklast att skylla allt på en person.. Men kan man skylla allt på någon annan? Kan en annan människa beskyllas för att denne rört till det i ens liv till totalt kaos och upp och ner? Jag menar, man har ju alltid ett val.. Man behöver ju inte kämpa, man behöver ju inte ta skit, ingen vill väl egentligen ta skit? Men frågan är hur mycket skit man är beredd att ta, och hur mycket skit det är värt att ta, för något man verkligen, verkligen hjärtligt innerlig vill?

Jag brukar tänka "Man måste slita arslet av sig om man ska nå sina mål" Och då har jag alltid tänkt på skola, jobb och utbildning.. men kanske det gäller allt i mitt fall? Man börjar ju undra.. Väl inne på nästa år så är det väl bara att säga, man lär sig av sina misstag, och det som inte dödar härdar.. Jag går nu mot mer realistiska tider.. kommer att tänka med min hjärna istället för mitt hjärta, provade tänka med magen detta år, det slutade i kaos och det kommer jag inte att tillåta igen.

Man kan inte leva i en lögn, man ska inte leva i en lögn.. det är viktigast att se sitt värde och vara rädd om sig själv, för det är det enda man har om det blir kallt och snöigt.

Tack vare dig har jag lärt mig att spela med säkra kort, så jag inte blir sårad. Eller tack vare mig själv kanske? vem är det som är boven egentligen, den som gjorde skadan, eller den som lät den hända?

En sak är säker...Jag kommer aldrig mer att försumma mitt egna jag för en annan människa igen. Det är det ALDRIG värt.

Kärleken stängde mina ögon och gjorde mig blind.. Nu ser jag igen.