Om man är i ett tillstånd man valt själv. Man befinner sig i en situation man trivs med, eller i en situation man själv skapat och iallafall tror att man trivs med. Då kan så lätt en enkel fråga av någon innestående utomstående få hela himlen att rasa. Ett otippat svar på en kanske självklar fråga kan få en själv att fundera på vad fan man håller på med.
Det är inte lätt och det är defenitivt inte rätt.
Jag är lite kluven vad det gäller att ändra på saker som är bra, i hopp om att det kanske ska kunna bli lite lite bättre. Att i ovisshet riva ner ett hus man byggt och trivs bra i, i hopp om att man ska kunna bygga ett lite större och ett lite finare att trivas ännu bättre i känns både bra och dåligt. Att ändra och flytta på stora bitar som delvis lägger grund för ens personliga välbefinnande med vision om att det ska bli lite bättre känns även det bra och dåligt. Man strävar ju alltid efter maximal lycka, men hur vet man när man uppnått det? Blir man någonsin nöjd?
Jag tror det enda sättet att veta när det är bra är att bränna många broar och riva många hus för att inse vad man ska undvika i framtiden. Att lära av sina misstag och att med ren erfarenhet veta hur man ska bära sig åt för att uppnå den totala lyckan är nog det enda riktiga sättet.
Jag är även lite kluven vad det gäller andra saker i mitt liv just nu. Jag vet var jag står, men jag vet inte riktigt om jag vill stå där. En blandning i hjärtat mellan ovisshet, nyfikenhet och trygghet. Att veta ungefär vad man har, men inte vad man får. Och att veta hur man mår men inte hur man kanske skulle mått om saker och ting hade varit annorlunda. Hur vet man?
Jag har iallafall ingen aning, hjärnan går på högvarv av all djup tankeversamhet som pågår just nu. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. Vi får hoppas att det löser sig som allt annat.
