27 mars 2006

Ödet.

Har ni tänkt på hur den ena saken alltid leder till den andra? Har ni tänkt på hur stora förändringar och stora saker som händer alltid leder tillbaka till väldigt små val, att man kanske befann sig på rätt stället på rätt tidpunkt, eller hur man gjorde ett väldigt litet val som hade så enorm vikt i slutändan.

När jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Gävle vid jul, så hade jag ingen aning om var det skulle ta mig.. Det beslutet i sig var ganska litet och ganska oväntat.. Jag orkade inte vara kvar i Gällivare så jag tog min chans att prova mina egna vingar på en annan plats. Platsen var iofs inte helt ny, jag har bott här förut, på prov, till låns. Men nu skulle jag flytta in på riktigt. I min stad, i mitt liv. Jag flyttade hit utan förväntningar, med endast lite drömmar och oförberedda planer i bagaget.

Plugga skulle bli min grej, samtidigt som jag jobbade extra med mitt nuvarnade jobb.

Att det beslutet skulle leda mig till det liv och jobb jag har idag kunde jag aldrig tro. Att jag skulle må så bra som jag gör idag vågade jag aldrig drömma om.

Jobbet tar upp mer och mer tid, men samtidigt så får man slita arslet av sig för att nå sina mål och I'm getting there, läget förbättras hela tiden.

Saker och ting har alltid en förmåga att bli som det ska i slutändan. Ödet har jag hört att det kallas.



Med drivkraft och vilja kommer du var du vill! Tänk på det mina vänner.



Ja, jag är ohyggligt glad på den, och ja jag har en vampyrtand.

Akta er era jävlar!





22 mars 2006

Mellanläge.

Som vissa vakna själar har märkt skriver jag för det mesta när jag är riktigt förbannad, less eller euforiskt lycklig. Det betyder dock inte att mitt liv alltid är som heaven and hell. Jag är faktiskt för det mesta mitt på jorden. Däremot så skriver jag absolut bäst när jag är antingen väldigt glad eller väldigt ledsen.

Nu är en dåligt tidpunkt att skriva någonting som ens nästan ska bli intressant. Jag är lycklig, men ändå inte oerhört otroligt magiskt lycklig. Jag mår bra, inte strålande. Jag trvis. Jag mår som vanligt, ingenting sådär extra speciellt som gör mig tokigt fnittrig och jag har absolut ingenting att klaga på heller. Jag är i ett mellanläge.

Och i ett mellanläge som detta så hittar jag inget vettig alls att skriva.

Spill inte för mycket energi på att hoppa efter frukten högst upp i trädet, när du vet att du kommer att gå därifrån tomhänt med ömmande fötter. Det är ingen ide, jag är onåbar.