Världens kanske bästa roadtrip. Del IJag och en galen bodensare bestämde oss för att åka iväg på en liten roadtrip. När han anlände i Gävle efter sin pinsamt långa tågfärd så visste vi inte var det skulle bära av. Vi hade packat ner våra liv i varsin väska och hade bara vår fantasi att använda. Vi ringde några samtal till lite vänner söderöver och fick napp. Jossan god bless you Jossan. Vi bestämde oss för att åka direkt, mot Skara Sommarland och mot Liseberg. E20 och Göteborg kan väl inte vara så svårt att hitta tyckte vi och satte oss i min räserbil och satte kust mot E4an. Min bil är fantastiskt, om man inte gillar en hel fläkt, bra koppling och en körduglig bil. Kan tilläggas att fläkten som inte fungerar är saknad, det är inte skönt att sitta fastspänd på 2 kvm i 58 graders hetta.
Jag ringde till Telias kundtjänst i bilen och vi förväntade oss att jag skulle få stå som nr 978 i kön men tro det eller ej jag kom fram DIREKT, stod inte ens i kö. Kors i taket, köp en lott. This is my lucky day.
Det var ungefär den enda turen vi hade, sen gick det bara utför.
Efter en stunds körande så ringde Jossan och berättade att vi kört åt fel håll. Vi kunde tydligen köra direkt till Västerås från Gävle och behövde inte alls köra förbi Uppsala. Det var inte så mycket att göra mer än att fortsätta, ”Vi schvänger av mot E20 i Uppsala”
Jag som har ett relativt mobil liv satte igång att bränna lite skivor på min nya laptop. Skulle sen sätta igång mitt makalösa mobila bredband och upptäckte till min stora fasa att jag köpt en ny dator med EXPRESS ingång, typiskt. Ingen vägbeskrivning, inget bloggande, ingenting.
Vi stannade och åt på McDonalds till Johans oförtjusning. ”Där kan man ju äta om man gillar att dom stampar på hamburgarna.” När vi hade käkat och var på väg mot bilen igen ser jag en gubbjävel som slänger upp sin dörr rätt in i min backspegel. Tur att den var ”vadderad och fin” som han så gulligt uttryckte det. Jäkla tattare.
E20 var det, hum undrar var den avfarten är.. Äsch vi kör mot Sthlm tyckte vi, and so we did. Och gissa var vi hamnade? Just det; i sthlm. Nu hade vi officiellt kört ungefär 7 mil fel. Mitt i alltihopa såg vi en skylt mot Oslo, ”här schvänger vi!” sa Johan och det gjorde vi. Vi visste ju båda var vi skulle men vi hade inte den blekaste aning om hur vi skulle komma dit. Men på rätt väg var vi iallafall. E18 mot Oslo och Västerås. Jippiies!
Sen mitt i allt i Västerås så såg vi el-giganten, och vi bestämde oss för att gå in och köpa en adapter till mitt kort så vi kanske skulle få lite Internet i alla fall. Från det att vi såg el-giganten tog det oss ungefär 20 minuter innan vi hittade rätt väg. Förgäves såklart, finns ingen adapter, otippat. Men drink och pinkpaus på IKEA hann vi med iallafall.
Vid det här laget så var vi båda ganska brandfarliga och skulle förmodligen kroppstemperaturen var farligt nära självantändning. Nu var det kris, vi bestämde oss för att åka till nästa badplats. Mitt i allt såg vi till vår stora förtjusning en pil till badplats Malmön, vi tvärsvängde och märkte att det var 2 mil dit, fuck it tyckte vi vad är väl 2 mil för oss norrlänningar. Det var de längsta 2 milen i mitt liv. Väl framme så slängde vi oss i vattnet direkt. Helt underbart, sällan så skönt att bada. Och det var faktiskt första gången i mitt liv jag klagade på att vattnet i sjön var för varmt. Vi dök och lekte abborrar, sweet. Nu hade vi kört ungefär 12 mil mer än nödvändigt.
Nu var det dags att fortsätta vidare, solen gassade på och vi torkade och gick tillbaka till brandfarlighet igen på ungefär 10 minuter. Men det var det värt.
Låt mig nu berätta äventyret om vindrutetorkaren.
Efter solsken kommer regn, det vet ju alla. Så var också fallet i den här berättelsen. Kanske inte så höga odds på att ena vindrutetorkaren skulle pajja. Jag körde en bit i regnet och insåg att det är livsfarligt om vi inte ser något.(No shit) Vi stannade i en p-ficka och då var det en mutter som var lös. Och självfallet så hade vi inga verktyg heller. Vi bytte chaufför och begav oss på en vansinnesfärd mot närmsta OK, 1 km kvar, jag antar att inte turen svikit oss helt ändå. Jag satt kvar i bilen och pratade i telefon medan bodensaren skulle gå in och fråga om verktyg. Och sen kommer han ut, glad i hågen med världens största skiftnyckel, säkert 70cm lång. Det var en rolig syn. Bosse bildoktorn fixade torkarna och vi kunde nu köra vidare med klar sikt och stenkoll på vilket håll vi skulle.Efter vår makalösa räddning av torkarna slutade det regna efter ungefär 5 minuter. Oh well.
En bit senare efter vägen fick vi bevis på att ”Ids” inte bara är ett ofrekvent använt ord, utan faktiskt även en plats. Som de två norrbottningar vi är kunde vi ju inte låta ett sådant tillfälle passera, utan tvärnitade på E20 med en arg långtradare bakom oss som tutade sitt missnöje. Snabbt som ögat förevigade vi vägskylten som pekade mot ”Ids” med beskrivningen att det även fanns en bensinmack där. Efter de få sekunder det tog oss att fota skylten, och tackvare blockaden vi uppehöll på E20, var vi övertygad om att truckerchauffören var redo att döda, så det var bäst att börja röra sig igen.
Morgondagen (fredag) hade vi tänkt spendera på Bert Karlssons (ja, Bert ”Fame Factory” Karlsson) Skara Sommarland. Båda resenärerna hade för många år sedan, blott några tvärhänder höga, besökt detta paradis, detta edens lustgård. Så självklart, utan tvekan, vek vi av från kursen mot Göteborg för ännu en liten avstickare på ca. 2 mil enkel väg för att undersöka om det bara var genom våra oskuldsfulla barnaögon vi ansåg att detta var Edens Lustgård, eller om det verkligen var här som Adam och Eva för så många år sedan ätit frukten från det förbjudna trädet. Inte för att någon av oss är en psykolog och kan göra en fullständig analys av en fyraårings syn på världen, men det verkar som att de där oskuldsfulla ögonen för så länge sedan hade spelat oss ett spratt. Den galne Bodensaren klättrade upp på ett staket, som utan tvekan stod där för att man inte skulle kunna blicka in över förödelsen bakom, utan med glatt mod betala 205:- för att få komma in. Det han såg var en vindpinad stackars vattenrutschbana och ett pariserhjul som hör hemma på vägen i en B-klass tivolilastbil. Med ens föll alla gamla drömmar i kras, och det stod klart för oss att det inte kan ha varit här människan skapades.Tack vare den lilla avstickaren var vi nu uppe i 13~15mil utöver den tänkta färdvägen.
Något nedstämda återvände vi till samma gamla E20 vi befunnit oss på större delen av dagen.
Mitt i allt insåg vi att bilen faktiskt arbetade sig genom den sista decilitern i tanken, och riktade därmed våra falkögon mot alla passerande skyltar i hopp om en bensinmack. Och se, även denna gång hade vi samma tur som sist, blott en kilometer kvar till Shell. Vi stannade bilen i höjd med pumpen och hade tänkt börja förse bilen med dess förnödenheter. Men se, där stod en skylt som sade ”Vänligen respektera att vi tillämpar förskottsbetalning på denna bensinstation. Kontakta personalen om innan du använder bensinpumpen”. Så det var bara att knata in på stationen och betala först, vilket påminner en hel del om det glada 40-talet och Hitlers storhetstid. På den tiden var man nämligen tvungen att använda kuponger att betala med innan man fick det man ville ha. Nåja, Johan betalade 350:- i kassan, och fick en order från kassörskan ”Att inte tanka för mer än så, för då skulle hon komma ut med piassavakvasten (översättning av sopkvast)”. Sagt och gjort, han tankade för exakt 350,00:- fullständigt livrädd för den våldsbenägna kassörskan.
Vår resa fortsatte sedan från E20 rakt ut i skogen mot ett ställe som hette Annelund, 3 mil rätt ut i skogen, på en skogsväg som ungefär var lika bred som en gångstig i vilken medelstor stad som helst. Skogen och träden var så nära så dom nästan repade min lilla pärla. Det kändes som att komma hem till Lappland igen Vi började nästan oroa oss för alla lösdrivande renar men tog vårt förnuft till fånga rätt omgående och kom fram till att vi nog inte skulle få se en ren idag. Efter ungefär 2 mils körande såg jag något som kanske skulle göra att en av mina ”To do before you die” uppgifter skulle bli gjorda. Jag såg en hage med kossor. Jag tvärnitade mitt ute i ödemarken och blev exalterad och skrek ”kolla kossorna!!” Bodensaren påstod att det var bilar men efter några sekunders begrundande kunde vi enas om att det faktiskt var kossor. Äntligen skulle jag få välta en ko. Äntligen skulle jag få närma mig den brun vita 700 kilos besten och välta den, vad förvånad den skulle bli. Vi smög oss fram till hagen, vi var kanske inte så smidiga eftersom alla kossor vaknade och sprang iväg, typiskt. Vi stod kvar vid hagen en stund och tillslut var det en modig ko med bjällra runt halsen som vågade komma fram och hälsa. Hon var gullig och mitt hjärta mjuknade när hon kom fram och gosade med min hand. Även min hand blev lite mjukare när kon använde sitt peeling-substitut till tunga på den. Tänk på en katt-tunga, och sen gör du den 3ggr strävare och säkert 20 ggr större.
Efter besöket med kossorna kom vi äntligen fram till destinationen vi eftersträvat under den långa dagen. Hela resan tog ungefär 10 timmar och 30 minuter. Den borde ha tagit ungefär 6 timmar. Oh well.
Dagen efter spenderade vi på Liseberg, där vi mötte upp två till glada gävlebor, redo att leka med döden och fylla våra förväntansfulla kroppar med adrenalin startade vi med Balder. Det var en hisnande åktur och när vi var klara och stod med båda fötterna säker på marken så märkte vi något än mer hårresande, vi hade ofrivilligt fastnat på bild. Oh lord, man är inte snygg när man är rädd. Vi åkte samtliga karuseller, kanonen var roligast det var vi alla ganska eniga om, sanslöst pirr i magen och sjuka kickar. Höjdskräcken var min personliga favorit 70 meter upp i luften i en stol i en ofattbart lång väntan på att falla rakt ner. Man kan ju undra om man har dödlängtan när man utan tvekan lägger sitt liv i händerna på Liseberg om och om igen. Känslan av att sitta däruppe är något helt otroligt, något jag aldrig känt förut 70 meter upp i luften är man inte så tuff, man känner att man lever och det enda man vill är att bara dö.
Har ni någongång upplevt dödsångest? Det har jag, i hotell Gasten. Jag måste ha lidit av tillfällig sinnesförvirrning när jag köpte en biljett för att besöka spökhotellet. Innan vi gick in i hotellet så såg vi en skylt ”Personer med svaga nerver bör inte besöka hotellet” Det var som om den skylten var ett tecken på att just jag INTE skulle gå in. Jag föll för grupptrycket och gick in genom grinden. Då började alla hemskheter. Innan vi kom in så tyckte Mr Boden att det var skitkul att skrämma mig så han bankade i taket, jag blev livrädd skrek och sprang mot utgången. En av de 2 Gävleborna som för övrigt är anledningen till att jag fortfarande lever och inte förgick där inne i hotellet sprang efter mig och drog med mig in. Sen blev det svart. Jag storgrät, hoppade, skakade, skrek och hyperventlierade. Jag trodde att jag skulle dö och i den stunden så hade döden varit the easy way out. Jag var dyngblöt i svett och tårarna rann när vi kom ut. Det är verkligen ingen överdrift att påstå att jag aldrig varit så livrädd förr i hela mitt liv Gasten är verkligen det värsta jag har varit med om.Liseberg var en hit, massor med kickar och mycket trevligt sällskap gjorde fredagen till en fulländad dag. Efter 12 timmars snurrande fick vi gå och lägga oss, för att vakna upp med universums bakfylla. Det behövs tydligen inte alkohol för att man ska vakan upp och känna sig som ett roadkill som festat i 4 dygn.
Vi sa hejdå till Gävleborna som inte ville vara med att leka mer och nu var vi ensamma på äventyret igen jag och Boden, vi startade dagen med att köra fel efter 2 minuter. Det kunde man ju förstå.
To be continude…
