Jag kan inte sluta..

Tänka på hur han skulle se ut naken.. Helt sinnessjukt! Varje gång jag ser honom så undrar jag hur det skulle se ut. Kan inte tänka på något annat. Inte direkt "snusktankar" på det sättet, bara mest för att jag faktiskt undrar och är nyfiken. Han är nog visserligen den snyggaste personen jag sett på länge men ändå, jag är inte speciellt sugen bara nyfiken. Haha.

Får man skylla på fylla?

Alla har vi våra minnen från gånger man var i glädjedryckens grepp, inne i dimman. Vissa saker man gjort som är helt sjuka och galet roliga, vissa mindre roliga saker man minns trots att man skulle kunna döda för att få glömma. Hur som helst så har alla gjort saker i fyllan man inte skulle göra i nyktert tillstånd.

Spriten har en negativ effekt på mitt intellekt. Jag får för mig saker som kanske inte är så smarta. Tex som att ringa till min stackars sovande kompis halv 5 på natten och fråga vad hon har för sig, ööh. Och mobilen, den där jävla mobilen. Den är livsnödvändig och min bästa vän när jag är nykter men så fort jag får i mig en öl eller 5 så förvandlas den till satans högra hand. Ångest, ångest, ångest. Den bara förstör för mig, dumma mobil.

Bevisligen gör spriten folk korkade. Spriten har en effekt att plocka fram det värsta ur väldigt många människor. Dumma sprit.

Jag är programmerad så jag tror att det man gör i fyllan det räknas inte riktigt. Inte till 100%. Men fortfarande är det ingen ursäkt för att bete sig dumt. Jag har funderat på hur folk som är otrogna och skyller på fylla är funtade, och vidare hur deras respektive är funtade. "Jag var så full, det var därför vi låg med varandra" Vad är det frågan om? Det är inte så enkelt! Dumma människor.

Får man verkligen skylla någonting alls på fylla? Eller är det bara en enkel väg till att försöka släta över saker man sagt eller gjort som man egentligen verkligen menar men inte vågar stå för? Saker man så gärna vill göra men aldrig någonsin skulle våga göra som dödlig nykter människa. Jag vet inte, det sägs ju att småbarn och fyllon är de enda som är ärliga. Det kanske ligger något i det.

Hurvida det är okej eller ej att skylla på fylla låter jag vara osagt. Det är upp till var och en och bestämma hur full och dum man ska vara. Jag tycker inte att man kan använda fyllan som en ursäkt, aldrig någonsin. Men i vissa fall kan det vara en jävligt bra orsak.

Tack så hjärtligt!



Jag kom precis hem från en underbar helg i Sälen. Jag och de 29 resterande vinnarna av Tele2´s säljracetävling har fått bli bortskämda i en hel helg all inclusive i Tandådalen. Den här helgen har varit den absolut bästa på länge och kommer att bi svår att toppa. Jag kan inte minnas sist jag haft sådan otrolig träningsvärk i magen efter att ha skrattat konstant en hel helg. Jag har träffat så underbara människor, somliga sjukare än andra, ett fåtal så otroligt vackra så man har trott att man är i himlen, och resten roliga och glada starkt lysnade personligheter. Och framförallt så har jag träffat 2 människor med samma sjukt dåliga jävla humor som jag! Sedan självklart några korkskallar med iq som en gammal utlagd portionssnus.

Helgen har varit fullspäckad, ingen rast och ingen ro. Off pist stjärtlappsåkning, skotersafari, bowling, snowboard, bubbelpool, systempåseåkning på efterfesterna, oslagbar afterski, åka lift upp och ner och framförallt god mat och mycket förfriskningar.

Jag och my partner in crime är mycket nöjda över helgens bravader och kommer nu att sikta in oss på Juni tävlingen, vi ska med var det är bär!


Här kommer lite citat, som visserligen inte alls är så roliga om man inte varit där.

"Det bara strålar i armarna" Pecka och Anders inte så sällan använda citat om allt som ger ångest.

"Anna, Viktoria och Pär.. Vi fick ett trippelrum! hehe" När våran fruktansvärt snygge "lekledare" Pär ropade upp vem som skulle bo ihop med vem.

"Min mamma" Anders mamma tycktes vara med överallt.

"Men det går ju bara 90!!" Annas svar på Anders klagomål bakpå skotern över att det går för fort!

"Åååhh nej finns det inget annat, man blir ju så tjock av pasta" Någon smart tjej som inte kunde köpa pastasallad.

"Jag ska åka till Argentina och fettsuga mig" Samma smarta tjej i min storlek med ett bmi på ca 19,2.

"Hej Bayblade! Hej Viktoria!" Min och Johns(?) ensidiga konversation.

" Har man sålt så jävla bra att man sitter här idag så har man fan råd att..." Anders kommentar på alla som klagade över att de behövde betala något själva under rean.

"Denna inspelning gäller nu som ett avtal, är det okej?" Ständigt återkommande replik i alla möjliga sammanhang.

"I love Tele2" Istället för I love rock n roll, så sjöng våran grupp något mer väntat kanske.

"Jag mördade Olof Palme" Pecka när hans röst svek och han lät som christer pettersson.

"Jag är ett enda stort preventinmedel" Anders om honom själv efter åkturen bakpå Annas skoter.

det finns så många fler men jag orkar inte skriva alla, det är ändå bara det närmast sörjande som förstår det roliga.

Nu sitter jag här med kantstött lever, trasig kropp, ett diplom som bevisar hur bra jag är och min small Bill badge runt halsen och bara njuter av livet.

Puss och Kram

Ödet.

Har ni tänkt på hur den ena saken alltid leder till den andra? Har ni tänkt på hur stora förändringar och stora saker som händer alltid leder tillbaka till väldigt små val, att man kanske befann sig på rätt stället på rätt tidpunkt, eller hur man gjorde ett väldigt litet val som hade så enorm vikt i slutändan.

När jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Gävle vid jul, så hade jag ingen aning om var det skulle ta mig.. Det beslutet i sig var ganska litet och ganska oväntat.. Jag orkade inte vara kvar i Gällivare så jag tog min chans att prova mina egna vingar på en annan plats. Platsen var iofs inte helt ny, jag har bott här förut, på prov, till låns. Men nu skulle jag flytta in på riktigt. I min stad, i mitt liv. Jag flyttade hit utan förväntningar, med endast lite drömmar och oförberedda planer i bagaget.

Plugga skulle bli min grej, samtidigt som jag jobbade extra med mitt nuvarnade jobb.

Att det beslutet skulle leda mig till det liv och jobb jag har idag kunde jag aldrig tro. Att jag skulle må så bra som jag gör idag vågade jag aldrig drömma om.

Jobbet tar upp mer och mer tid, men samtidigt så får man slita arslet av sig för att nå sina mål och I'm getting there, läget förbättras hela tiden.

Saker och ting har alltid en förmåga att bli som det ska i slutändan. Ödet har jag hört att det kallas.



Med drivkraft och vilja kommer du var du vill! Tänk på det mina vänner.



Ja, jag är ohyggligt glad på den, och ja jag har en vampyrtand.

Akta er era jävlar!

Mellanläge.

Som vissa vakna själar har märkt skriver jag för det mesta när jag är riktigt förbannad, less eller euforiskt lycklig. Det betyder dock inte att mitt liv alltid är som heaven and hell. Jag är faktiskt för det mesta mitt på jorden. Däremot så skriver jag absolut bäst när jag är antingen väldigt glad eller väldigt ledsen.

Nu är en dåligt tidpunkt att skriva någonting som ens nästan ska bli intressant. Jag är lycklig, men ändå inte oerhört otroligt magiskt lycklig. Jag mår bra, inte strålande. Jag trvis. Jag mår som vanligt, ingenting sådär extra speciellt som gör mig tokigt fnittrig och jag har absolut ingenting att klaga på heller. Jag är i ett mellanläge.

Och i ett mellanläge som detta så hittar jag inget vettig alls att skriva.

Spill inte för mycket energi på att hoppa efter frukten högst upp i trädet, när du vet att du kommer att gå därifrån tomhänt med ömmande fötter. Det är ingen ide, jag är onåbar.

Less men lycklig.

Jag satt här i min soffa och kom på mig själv med att tänka en skrämmande tanke, "There is no such thing as love!" Det repeterades om och om igen i mitt huvud. Jag måste medge att jag blev rädd, ja faktiskt livrädd. Kan verkligen mitt hjärta blivit så fruktansvärt trött, så less att det inte bara tappat hoppet om kärlek utan också bojkottar det helt? Kan det ha gått till den gräns att hjärtat tycker att det inte behövs, kan det ha gått så långt att jag inte behöver kärlek mer?

Behöver man kärlek överhuvudtaget? Hade någon frågat mig den frågan för ett halvår sen så hade svaret blivit: Självklart! Kärlek är det bästa som finns. Men nu börjar jag fundera. Kan ett hjärta bli så uttröttat av att alla förhållanden som en gång var så fina och underbara, bara raserar och kastas bort som ett kvitto från Willys i papperstunnan. Som ett mentalt kvitto som vittnar om priset man fick betala.

För somliga är ett förhållande över så fort man sagt tack och hej för sista gången, när man vänt ryggen och gått ut genom dörren, när kärleken och förhållande officiellt är slut, då är det över.
Jag är inte den som kan tänka "Okej, nu är det slut, gå vidare"Jag kan inte riktigt förstå mig på sådana människor.. För mig tar det tid att komma över trasiga förhållanden. Jag behöver tid att analysera och fundera och känna ro i magen. Jag måste vara säker på att det inte ska komma tillbaka och hugga mig i ryggen eller smälla mig på käften när jag minsta anar det bara för att jag inte var färdig. Och absolut viktigast, jag måste gå vidare med en erfarenhet i bagaget.

Jag har precis stängt en bok.. Det var svårare än jag trodde, det borde vara lättare än vad det var.. Jag borde kunnat pekat finger, vända på klacken och skratta mig vidare, men jag kunde inte det.. Det var en märklig historia med ett om möjligt märkligare slut.

För mig funkar det ungefär såhär. Ett föhållande tar slut. Man är ledsen, man är förbannad och man känner saknadens klump i bröstet. Blandade känslor hit och dit, jag funderar på vad som gick fel och vad som gick rätt. Sen kommer jag vidare till den punkt då jag kan känna att det var till det bästa, att allt som händer har en mening och det faktiskt var en mening med det också. Sen går jag vidare med den något tuffare biten.. Placera personen i det fack han passar bäst. Ska han vara en vän, en själsfrände, eller bara ett namn bland andra namn i telefonboken? Ska man släppa skiten och komma ihåg det roliga? Hur gör man om det är mer skit än roligt, ska man då släppa allt och lära sig en läxa? Om du fråga mig så är svaret Ja! Det som inte dödar dig härdar dig. Det krävs 10 fina ord för att uppväga ett fult. Och det hände aldrig därför är det nu släppt och den senaste boken finns inte ens i min bokhylla, tack och lov. Väl tillfreds med hans placering så kan jag lugnt gå vidare, då är det över.

Jag är faktiskt fruktansvärt less på allt man överhuvudtaget kan sätta i samma mening som ordet förhållande.

Men fortfarande så hoppas jag att jag en dag kommer att få uppleva det alla kärlekskrankar strävar efter, Den absolut sista första kyssen. Jag vill ha den, jag kommer få den såsmåningom.

Jag älskar mitt nuläge, jag skulle inte göra något för att byta. Jag får den kärlek jag behöver av vänner och familj, men viktigast av allt så trivs jag med mig själv.

Jag ska gå All-in en vacker dag, hjärtat på bordet.

Men inte än, inte nu, jag trivs otroligt bra. Jag är less men lycklig.

Grattis kanal 4 och 5, ni har gjort ett (miss)lyckat jobb.

Sitter här i min soffa och är mest sur och besviken över det otroligt urusla utbudet av vettiga program på min gråa tv. Big Brother och Jeopardy, Kommentarer är väl egentligen ganska överflödiga gällande det först nämnda, man blir ju mörkrädd av bara tanken på programmet. De stänger in ett gäng människor som är enligt min mening totalt ointressanta och några patetiska med drömmar om att bli B-kändisar, några tjejer gjorda till 70 % i plast med svanktatuering. Vilken tur att ni tagit det absolut smartaste och mest intressanta människorna för att representera Sverige. Grattis till ett lyckat program! Skulle inte tro det.

Då fortsätter jag med Jeopardy, Adam Alsing istället för Härenstam, frågor om Idol 2004, frågor om olika slang som chilla och keff och frågor om seriebabes. Öhh? Hör det verkligen till Jeopardys uppfattning om allmännbildning att man vet vad man gör när man chillar.. Aj som fan! Jag fick en jättestor intressegris i ögat! Jag kommer att bli blind för livet. Programmet är "förnyat" och ska locka yngre tittare tydligen: Jag är 20 år och jag känner mig för gammal, skandal. Byt namn på fanskapet till " Noperdy" För jag säger: Nej tack!

Måste verkligen ett så enligt min mening sjukt löjligt program som Big brother infektera det väldigt annars så underhållande Jeopardy? Nej du Alsing, ta med dig ditt förnyade Jeopardy till Big Brother huset och lås in det föralltid, Och du Härenstam! Samla ihop dina hästar i stallet och styr upp skiten!

Ah! I love you!

Har nu varit officiell Gävlebo i 4 dagar. Har hittat en ny vän som jag fullkomligt älskar!

Det var en gammal bekant som presenterade oss för varandra. Vårt första möte var lite sådär, lite nystämmning och vi kände inte varandra så bra, lite spänt sådär som det kan vara i början..

Men bara efter några timmar så hade vi hur kul som helst.. Vi har nu umgåtts mer eller mindre dygnet runt i 2 dagar, han är min absolut bästa vän för tillfället, sorry charlotte men du är i umeå nu.. :o)

Hursomhelst, vi kommer jätte bra överens, och just nu betyder han mer än det mesta andra sakerna i min värld. Han gör det ljust på alla mörka ställen!

Jag måste bara säga att Jag älskar dig! Du är bäst!

Låt mig presentera min nyfunna, underbara vän Mr Latexfog.

Ge dig på någon i din egen ålder!

Jag vet inte om det är bara jag som i extra stor utsträckning drabbas av män i 50, 60 års åldern som verkligen tror att man är intresserad av någonting annat överhuvudtaget än ett "tillåt mig vara disträ samtal" om väder och vind i väntan på drinken i baren.

Jag vet inte om jag har en stor neonskylt i pannan där det står "Hej! Om du är minst 25 år äldre än mig, så ge mig en komlimang!" Det verkar nästan som jag har en inbyggd magnet under huden som drar till sig medelåldersmän. Nästan samma som den magnet jag har inbyggd som drar till sig seriöst upptagna killar, helst förlovade.. Men det är en annan historia.

Kvällen igår började med att vi kom till garderoben och insåg att stället inte direkt var stekhett, nej det var faktiskt helt livlöst, men med mitt motto i bakhuvudet "Det blir ju vad man gör det till" så gick vi in iallafall.

Med första foten inne (bokstavligt talat) så dyker det upp en medelåldersman från absolut ingenstans och säger "Heeeej!! I mitt nästa liv så kan vi väl dansa du och jag?" Jag svarar "javisst, i ditt nästa liv!" Sen går han praktiskt taget upp i rök och försvinner lika fort som han dök upp. Jag börjar fnissa och frågar min kusin vad fan det handlade om, hon rycker på axlarna och fnissar. Medelåldersmannen dyker upp vid ett senare tillfälle och berömmer mina ny manikyrerade naglar och påminner mig om att vi ska dansa i hans nästa liv, "Tack jo jag minns det" sa jag. Mannen bugar sig så att huvudet nästan slår i backen med en sprättig rörelse och visar mig vägen genom den obetydliga folkmängden, jag niger lite kvickt och försvinner. Denna medelåldersman var inte obehaglig, otrevlig eller störande på något sätt. Han var nog en av de få kontaktsökande som förstår att, kanske i nästa liv så blir vi lika gammla på ett ungefär och då kan vi dansa med gott samvete utan olustigheter. Och den enda komplimang han gav mig var för mina nagalr, som faktiskt var i toppskick den kvällen! Och det känns nästan lagligt, även för en man som levt halva sitt liv.

Det är inte speciellt smickrande eller trevligt att få komplimanger från en som är 50something, men såvida det handlar om rumsrena saker så har han faktiskt rätt att tala, full som nykter, ung eller en smula rynkigare. Jag kan stänga mina öron, vända på klacken och gå åt motsatt håll.

Olagligt däremot för en "medelåldare" är att daska mig på rumpan. Hurvida det är okej eller ej oavsett rynkighet är också en annan historia. Vid ett rumpdask så rinner bägaren över, jag den svämmar över rent av, och jag berättar ovänligt och bestämt att: Alla gör vi misstag och det där accepteras inte, händer det mot förmodan igen så kommer jag att sterilisera dina redan uttröttade nötter. Sen känner jag mig irriterad ett tag och undrar vad det är för fel på honom. Han hade lika gärna kunnat vara min Pappa, med lite fantasi hade han även kunnat vara min Morfar god damnit!

Så mina tips till er alla "medelåldare" Komplimanger kan vara roliga att få, beroende på vad det handlar om och varifrån de kommer, tänk på det! Daska mig inte på rumpan! daska inte någon främling på rumpan det uppskattas inte av alla. Och framförallt.. Ge er på någon i er egen ålder!

Hellu smurfen!

Viktoria var namnet, trevligt att du hittade hit till min något annorlunda blogg, skriver det jag känner, när jag känner det oftast. Kan bli hetsigt, kan bli galet, kan bli kul! Lämna en kommentar om du har något att kommentera.

Enjoy!


"When It's time to party, we will party hard!"

Bakfylleångest.

Hmm, sover jag ännu? nej jag tror jag börjar vakna. Oh vart är jag? tjoh jag är hemma, vilken tur. Vad är klockan? Jag kollar på mobilen, Oh my god, 5 nya sms och 3 missade samtal, jisses varför skriver han såhär? bäst att kolla sända poster. AAAA! VAD HAR JAG SKRIVIT!? nej nej nej nej nej, tjena herr ågren, varit här länge? börjar känna av din närvaro nu. Just det klockan var det, halv 1, det var inte så farligt.. jag undrar när jag somnade, hur fan kom jag hem? just det, den lilla ängeln hämtade mig, när var det? bäst att kolla när jag ringde efter skjuts.. det skulle jag aldrig gjort, vad har jag ringt för rackarns nummer? NEEEJ det är inte sant, säg att jag drömmer! Aj, sluta peta mig i ryggen Ågren, det börjar bli riktigt obehagligt nu.

Bäst att jag bara ligger här ett tag, och summerar mina minnen från igår. Det är ganska dimmigt, oj det är riktigt dimmigt. Ja det är nästan svart. Men det var kul, det minns jag.

Undrar hur min lever mår? den svider, magen svider.. men det var det värt, bästa kvällen på länge.

Bäst att gå upp och hämta lite vatten, jag är nog lite törstig trots allt. Aj fan! jädrans bord, varför står du mitt i vägen? Jag är nog ännu lite yr, mycket yr, men jag mår bra.. än sålänge..

Men sluta svansa efter mig, stick härifrån din ångestdemon! satan vad tung du är, jag orkar inte bära dig på ryggen!

Jag hade kul igår! det var jätte roligt, 15 shots och 3 drinkar, och ett jäkla intag av diverse glädjedrycker på efterskiva.

Nu lägger jag mig och sover ett tag, sen får jag ta i tu med min telefon, den är för närvarande min största fiende.. varför låser man inte in den och sväljer nyckeln när man går ut?

Och man lär sig aldrig heller, ska det vara så svårt?

Men jag hade roligt iallafall.

Lycklig och förvånad.

Jag har inte haft många förhållanden, och jag är inte den som byter partner ofta och tar lättsamt på förhållanden. Men däremot är jag sällan och aldrig singel. Jag gillar inte att vara singel, jag är ganska dålig på det faktiskt. Tillfälliga förbindelser har aldrig riktigt varit min grej. Men när jag väl bestämmer mig för att vara singel, och när jag vill vara det, så kommer han, han som förtollar mig, han som får mig att flina varje gång det piper i telefonen. Det säg ju att "love never comes when you call", och det verkar ju stämma, för jag lyckas alltid bli snärjd vid fel tidpunkt, när jag inte är beredd, precis när jag tycker att alla killar är svin, när jag tappar allt förtroende för kärlek, då händer det. Då blir man sådär lycklig och förvånad.

Jag undrar vad det beror på?

Jag fick höra en teori av en god vän till mig, han sa: "Vicky jag tror du har svårt att vara ensam" och jag håller absolut inte med, jag klarar mig alldeles utmärkt själv, jag gillar att vara själv och behöver ingen partner för att göra mig hel. Grejen är inte heller att jag har lätt för att bli kär, för det har jag inte, för jag är rädd, livrädd! Rädd för att involvera mig, rädd för att bli kär och otroligt rädd för att bli sårad, rädd för att återuppleva hur ont äkta kärlek kan göra, för är det inte äkta så gör det inte lika ont.

Därför har jag lärt mig att spela med säkra kort, låta hjärnan göra jobbet och vara så ambivalent jag möjligen kan med mina känslor. Inte involvera mig för mycket, sluta i tid, gå till den gräns då det inte skulle svida allt för mycket om det skiter sig, gå till stupet men inte längre.

Väl framme, när man börjar snegla ner, och leva med ena foten över kanten och det känns äkta så blir jag livrädd och förvirrad. Jag tänker och tänker, framförallt på om det skulle vara värt smärtan och jag tog klivet ut i kärlekens hav och ingen stod där och tog emot mig. Och svaret på den fråga är oftast JA! klart att det är värt det för att få något så underbart som ren kärlek. Man måste våga för att vinna.

Då kommer den allra läskigaste biten, det börjar komma äkta, riktiga känslor med i bilden. Inga känslor man kan tränga undan med viljan, och det som förut sagt: Kärlek är farligt, kärlek är onödigt, kärlek sårar, säger nu: Kärlek är inte så farligt, kärlek är viktigt, kärlek är fint och underbart! Och visst är det så, kärlek är det bästa som finns och det är något otroligt värdefullt som man ska uppskatta, vara rädd och och vårda ömt.

Jag har funderat lite på "kärlek vid första ögonkastet", "det sa bara klick" och " jag kände det direkt" och jag måste erkänna att det är nog inte bara klyschor, inte för mig. När jag känner att jag inte är livrädd och när jag känner att jag inte behöver vara ambivalent så har nog Amor träffat rätt. Kanske därför det säger "klick". För man kan inte vara ambivalent när det gäller äkta kärlek, det finns ingen människa på hela jorden som har viljestyrkan att slita sig ur kärlekens grepp när den väl borrat in sina klor i dig. Få människor kommer undan när Amor skjuter och avfyrar, man kan hoppa undan, ducka och fly för sitt liv, ibland går det. Men det finns ingen man så stark som kan slita bort Amors pil när den träffat honom rakt i bröstet, rakt i hjärtat. Har man tur så sitter den där föralltid, oförstörd och stärkande, har man otur så spricker den, man lagar, tejpar och fogar ihop spillrorna, kanske håller det, kanske spricker den igen, kanske börjar den gå mer och mer i bitar och tillslut kanske den är så trasig att man måste avlägsna den och få ett blödande hjärta. Som tur är så läker det, det gör det alltid. Och när det slutat blöda så är man ett offer igen, ett mål för hans pil. För jag tror inte han sparkar när man redan ligger, jag tror inte Amor skjuter på blödande hjärtan.

Och du superman! Du får mina klockor att ringa!

Summan av kardemumman blir nog iaf att jag har varken lätt för att bli kär eller svårt att vara ensam. Jag har nog kommit ganska långt i mitt 20åriga huvud och vet att jag mår bäst av att ha någon att sakna, någon att tycka om, någon som gör mig sådär löjligt glad, någon som får mig att smälta, någon som jag kan skriva ner minst 100 sätt han gör mig glad på.

Jag mår bäst när jag har en prins och jag är någons prinsessa.

Envisheten personifierad.

Om jag får välja en sak som jag lärt mig under året, så blir det nog att jag är enivs som tusan, alldeles för envis för mitt eget bästa...

Jag är är så envis att jag är villig att bortse från mitt eget välmående och låta mitt emotionella liv brytas ner totalt. sen är jag alldels för envis för att erkänna att det är det jag gör, sen i sin tur är jag alldels för envis för att fatta att det inte är värt det.

Som en hemlös, fattig kvinna som inte fått mat på 2 veckor, hungrar man. Beredd att stjäla, beredd att ljuga, och beredd att gå genom eld och över hav. Och i mitt fall kanske det inte handlar om att stjäla och ljuga för eller från någon annan, utan mest för och från sig själv.. Handlöst stjäla det en gång bra förtroende till kärlek man hade, och utan tvekan bryta ner sig själv till den milda grad att man inte ens orkar tänka på det..

Ljuga för sig själv, lura sig själv, intala sig själv att det går, det ordnar sig, det beror bara på omständigheterna.. Allt kommer bli bra, bara jag prövar lite, lite till..

När är det nog? När sätter man stopp om man är så envis som jag? Var går gränsen? Om man redan låtit envisheten överstiga det sunda förnuftet, om man låtit envisheten överstiga alla principer och allt man tror på, hur sätter man punkt?

Jag har växt ganska mycket som person det senaste året, men framförallt krympt.. Det hade varit enklast att skylla allt på en person.. Men kan man skylla allt på någon annan? Kan en annan människa beskyllas för att denne rört till det i ens liv till totalt kaos och upp och ner? Jag menar, man har ju alltid ett val.. Man behöver ju inte kämpa, man behöver ju inte ta skit, ingen vill väl egentligen ta skit? Men frågan är hur mycket skit man är beredd att ta, och hur mycket skit det är värt att ta, för något man verkligen, verkligen hjärtligt innerlig vill?

Jag brukar tänka "Man måste slita arslet av sig om man ska nå sina mål" Och då har jag alltid tänkt på skola, jobb och utbildning.. men kanske det gäller allt i mitt fall? Man börjar ju undra.. Väl inne på nästa år så är det väl bara att säga, man lär sig av sina misstag, och det som inte dödar härdar.. Jag går nu mot mer realistiska tider.. kommer att tänka med min hjärna istället för mitt hjärta, provade tänka med magen detta år, det slutade i kaos och det kommer jag inte att tillåta igen.

Man kan inte leva i en lögn, man ska inte leva i en lögn.. det är viktigast att se sitt värde och vara rädd om sig själv, för det är det enda man har om det blir kallt och snöigt.

Tack vare dig har jag lärt mig att spela med säkra kort, så jag inte blir sårad. Eller tack vare mig själv kanske? vem är det som är boven egentligen, den som gjorde skadan, eller den som lät den hända?

En sak är säker...Jag kommer aldrig mer att försumma mitt egna jag för en annan människa igen. Det är det ALDRIG värt.

Kärleken stängde mina ögon och gjorde mig blind.. Nu ser jag igen.