Life got in the way.


We knew it all from a little thing, it was everything in our first minute. And it took us to another place, another place and we fell in it.

How dare you not remember? How dare you walk away?

We adored every little thing, every little thing would leave us breathless. Every dawn spelled another day, and in another day we weren't so restless

How dare you not remember? How dare you walk away?

And I wanted you so much, just like I do right now. I wanted us to be the one the poets write their books about. I wanted it to last wanted to grow old, but life got in the way.

Ett par sanningens ord från Scrubs.

If I had the choice of hanging out with anyone in the entire world, or sitting at home with you, eating a pizza, watching a crappy TV show, I'd choose you everytime.

Lifehouse



Unbelievable..

Barnförbjudet.

Jag läste precis ett blogginlägg om att porrindustrin förstör människors syn på sex och att den borde förbjudas. Att porrfilm var så långt från verkligheten man kan komma. Att tjejer faktiskt inte gillar att bli tagna i baken och sprutade i ansiktet. 3-kanter var bara verklighet i porrfilm och var ingenting som någon njöt av. Denne man skrev att porrfilmen var en onaturlig och felvriden bild av sexet. Han skrev vidare om att det är fokusering på kroppar, bröst, storlekar spermasprut osv.

Fäll ner pungen och landa Börje!

Here’s the insidescoop.

Det finns MÅNGA tjejer som vill bli tagna i baken, det finns många tjejer som älskar att bli sprutade i ansitket. Många många fler än vad du tror! Fokuseringen på kroppar bröst och spermasprut är på riktigt! 90% av mina tjejkompisar har helst sex med en kille som har fin kropp och schysst task och 90 % av mina killkompisar har helst sex med en tjej som har snygg kropp och schyssta lökar. Let’s face it – Porr är kul!

Självklart håller jag med om att viss porr borde utrotas, barnporr, djurporr etc. Det känns ganska underförstått och behövs ingen närmare förklaring. Och jag kan hålla med om att porrindustrin bidrar till vissa negativa reaktioner och händelser också. Tjejer är inte så dumma som det verkar i de flesta porrfilmer. Människorna som tror det däremot, de är dumma. Jag är nästan helt säker på att porrindustrin inte vill använda sina produkter som läromedel utan som ren underhållning. Det är på FILM god damnit!

Vuxna människor med förståndet i behåll får väl porras bäst fan de vill. Deras verklighet av sex kanske ÄR som tagen ur en porrfilm. Vem är du att bestämma vilken den rätta bilden av sex är? Den ”rätta” benämningen av sex eller ja samlag är när en penis förs in i en annan människas slida. Och det är ju egentligen det enda som behövs i rent fortplantningssyfte. Vad man gillar mellan lakanen är individuellt för alla och jag skulle nästan sätta mitt lillfinger på att de som gillar ljuvt och ömt kälekssex är lika många som gillar spermasprut, one night stands och nasty porrfilmssex.

Utrota du porrindustrin din stramis men faktum är att mina systrar vill stöna, ha 3-kant och få sperman sprutad i ansiktet ändå.

Ingen kommer ihåg en fegis.

Jag pallar inte pressen. Mitt liv och mina dagar är och har alltid varit fyllda av prestationsångest. Jag har alltid siktat mot stjärnorna och ibland når jag trätopparna men jag är ändå aldrig nöjd. Jag vill ge mer så jag får mer, it's never enough. Stressat har jag mer eller mindre alltid gjort. Jag behöver stressen, jag fungerar då, det är bara då jag lever. Jag vill göra så mycket som möjligt samtidigt, hade dagarna varit längre och tröttheten inte blivit allt för påtaglig så hade jag lätt kunnat tänka mig att jobba med 4 olika heltidsjobb samtidigt. Aj min magkatarr.

Sakerna jag vill göra kommer och går som regnet ungefär. Jag är med andra ord lika ombytlig som vädret. Men mitt nyårslöfte iår blev att jag ska leva efter mitt motto. Och jag har ett ganska enkelt: Gör det som du blir glad av. Och idag var första gången på 1 år som jag kände att det var tråkigt att gå till jobbet. Och det har jag redan gjort något åt. Nytt jobb eller nya arbetsuppgifter väntar.

Känner också att magkänslan inför hela Gävlebiten känns sådär, mina bildäck har nuddat hela stan och jag trampar i förbrukade spår. Jag kan det här nu, jag vill trampa upp nya stigar..

Det enda som hindrar mig nu från att leva livet är att jag hatar att göra folk besvikna. Brukar dock förvarna alla som kommer mig närmare på livet att jag är nog i särklass impulsviast i stan. Jag kan inte påstå att det ger mina närmaste någon tröst, men det känns bättre för mig jag får ett lättare samvete. Det bästa sättet att förebygga ev ångest är att vara ärlig right from the start. Jag vet en kille som alltid varnade sina dejter innan de två blev en att han inte kunde hålla sig trogen. Då hade han på något konstig sätt rättfärdigat sitt beteende och vem kan då döma honom? Ingen kan döma dig för att du är den du är.

Det är inte det lättaste att alltid veta vad man vill göra. Ett sätt att hitta den rätta vägen är att göra saker som får dig att må bra, inte vara rädd för att förändra saker. Att se ordspråket " Du vet vad du har men inte vad du får" från en positiv synvinkel kan förändra ditt liv. You'll never know until you try.


En sak är säker. Det som känns rätt kan aldrig vara fel.

Lova mej att aldrig lita blint...

..på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn.

Jag har aldrig varit med om så mycket fetstilt.

Det tog mitt i prick. Välkommen in i min värld mina vänner.


What on earth is going on in my heart?
Has it turned as cold as stone?
Seems these days I don't feel anything.
Less it cuts me right down to the bone.
What on earth is going on in my heart?

'Cause my oh my
You know it just don't stop
It's in my mind
I wanna tear it up
I've tried to fight it
Tried to turn it off
But it's not enough

It takes a lot of love
It takes a lot of love my friend
To keep your heart from freezing
To push on to the end
My oh my

What on earth is going on in my head
You know I used to be so sure
You know I used to be so definite
Thought I knew what love was for
I look around these days and I'm not so sure
No, nah nah

My oh my
You know it just don't stop
It's in my mind
I wanna tear it up
I've tried to fight it
Tried to turn it off
But it's not enough

It takes a lot of love
It takes a lot of love my friend
To keep your heart from freezing
To push on to the end

My oh my
You know I just can't win
I burn it down
It comes right back again
What kind of world is this we're living in
Where you never win

It takes a lot of love
It takes a lot of love these days
To keep your heart from freezing
To keep your spirit free
Ah, my oh my


"David Grey - My oh my"

Kan man lita på magkänslan?

Min magkänsla är inte pålitlig, den är lika ombytlig som vädret. Logiskt tänkande är så ofattbart värdelöst i vissa situationer, situationer där känslor styr och där känslor bestämmer. Men hur gör man då om man är som mig och har en opålitlig slightly retarded magkänsla?

Mitt dilemma är att jag inte vet när det är på riktigt och när maggropen spelar mig ett spratt. Det gör mig ganska förvirrad. Jag känner mig som en sten, inlindad i 300 meter snöre. Det ser lätt och mjuk ut, man förstår att det kommer att knyta sig lite och man ser att vissa knutar kommer vara svåra men inte omöjliga att knyta upp.

Kommer man närmare så märker man att man trasslar till det, det bara trasslar och trasslar och när man är så pass intjorvad att man ser insidan och sedan upptäcker att det är en sten. Maybe you can scratch the surface, but you will never get inside.

Det känns dumt. Jag vill inte känna såhär.

"Spring turned to summer
But then winter turned mean
The distance seemed right
At the time it was best
To leave, and to leave behind
What I once thought was fine and so real
To me
And while I'm still gone
On the quest for my song
I'm at yourCelebration
And for the million hours that we were
Well I'll smile and remember it all
Then I'll turn and go
While your story's completed
Mine, it's a long way from done"

Kluven

Om man är i ett tillstånd man valt själv. Man befinner sig i en situation man trivs med, eller i en situation man själv skapat och iallafall tror att man trivs med. Då kan så lätt en enkel fråga av någon innestående utomstående få hela himlen att rasa. Ett otippat svar på en kanske självklar fråga kan få en själv att fundera på vad fan man håller på med.

Det är inte lätt och det är defenitivt inte rätt.

Jag är lite kluven vad det gäller att ändra på saker som är bra, i hopp om att det kanske ska kunna bli lite lite bättre. Att i ovisshet riva ner ett hus man byggt och trivs bra i, i hopp om att man ska kunna bygga ett lite större och ett lite finare att trivas ännu bättre i känns både bra och dåligt. Att ändra och flytta på stora bitar som delvis lägger grund för ens personliga välbefinnande med vision om att det ska bli lite bättre känns även det bra och dåligt. Man strävar ju alltid efter maximal lycka, men hur vet man när man uppnått det? Blir man någonsin nöjd?

Jag tror det enda sättet att veta när det är bra är att bränna många broar och riva många hus för att inse vad man ska undvika i framtiden. Att lära av sina misstag och att med ren erfarenhet veta hur man ska bära sig åt för att uppnå den totala lyckan är nog det enda riktiga sättet.

Jag är även lite kluven vad det gäller andra saker i mitt liv just nu. Jag vet var jag står, men jag vet inte riktigt om jag vill stå där. En blandning i hjärtat mellan ovisshet, nyfikenhet och trygghet. Att veta ungefär vad man har, men inte vad man får. Och att veta hur man mår men inte hur man kanske skulle mått om saker och ting hade varit annorlunda. Hur vet man?

Jag har iallafall ingen aning, hjärnan går på högvarv av all djup tankeversamhet som pågår just nu. Jag vet inte vad jag ska göra av allting. Vi får hoppas att det löser sig som allt annat.

Jävla klant.

Jag bergriper inte vad som är problemet. People never changes, nej verkligen inte inkl mig. Om jag hade kommit på motsatsen till Instinct of self-preservation så hade jag använt det nu. Varför kan jag inte bara vara nöjd, snäll och ha frid i sinnet? Varför kan jag inte bara stanna? Jag trodde att det var exakt det jag ville och precis vad jag behövde. Men det känns som någonting fattas.


"Take my photo off the wall if it just won't sing for you"


Jag är ett mongo, det är nu väldigt officiellt.

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Det gammla ordspråket har vi väl alla hört fler än 2 ggr. Men om man börjar fundera djupare på det så har det en väldigt bra innebörd.

Man kan gömma undan allt möjlig som man aldrig tror kommer kunna hitta sin väg tillbaka. Det trodde jag. Jag trodde jag var fryst, kall och totalt känslomässigt invalid. Jag trodde aldrig att den där sköna känslan skulle hitta tillbaka till min maggrop igen. Den härliga pirrande och spännande känslan man kan känna ibland när någon sveper in i ens liv och sveper undan fötterna på en.

Utan att förvaning blev jag avväpnad, utan beredskap sprängdes alla murar jag en gång byggd upp så flitigt runt mitt hjärta. Mitt i allt så var det där till förfogande, mitt hjärta. Helt oskyddat. Det som förvånade mig och som jag insåg var att det var oförstört, det var inte ärrat. Det fanns inga sår och inga flisor av trasiga kärlekspilar kvar längre. Jag var inte rädd, jag behövde inte vara rädd. Det var en halleluja moment.

Livet verkar inte vara annat än en underbar dans på taggfria rosor nu för tiden. Kippis.

Världens kanske bästa roadtrip. Del I

Jag och en galen bodensare bestämde oss för att åka iväg på en liten roadtrip. När han anlände i Gävle efter sin pinsamt långa tågfärd så visste vi inte var det skulle bära av. Vi hade packat ner våra liv i varsin väska och hade bara vår fantasi att använda. Vi ringde några samtal till lite vänner söderöver och fick napp. Jossan god bless you Jossan. Vi bestämde oss för att åka direkt, mot Skara Sommarland och mot Liseberg. E20 och Göteborg kan väl inte vara så svårt att hitta tyckte vi och satte oss i min räserbil och satte kust mot E4an. Min bil är fantastiskt, om man inte gillar en hel fläkt, bra koppling och en körduglig bil. Kan tilläggas att fläkten som inte fungerar är saknad, det är inte skönt att sitta fastspänd på 2 kvm i 58 graders hetta.

Jag ringde till Telias kundtjänst i bilen och vi förväntade oss att jag skulle få stå som nr 978 i kön men tro det eller ej jag kom fram DIREKT, stod inte ens i kö. Kors i taket, köp en lott. This is my lucky day.

Det var ungefär den enda turen vi hade, sen gick det bara utför.
Efter en stunds körande så ringde Jossan och berättade att vi kört åt fel håll. Vi kunde tydligen köra direkt till Västerås från Gävle och behövde inte alls köra förbi Uppsala. Det var inte så mycket att göra mer än att fortsätta, ”Vi schvänger av mot E20 i Uppsala”

Jag som har ett relativt mobil liv satte igång att bränna lite skivor på min nya laptop. Skulle sen sätta igång mitt makalösa mobila bredband och upptäckte till min stora fasa att jag köpt en ny dator med EXPRESS ingång, typiskt. Ingen vägbeskrivning, inget bloggande, ingenting.

Vi stannade och åt på McDonalds till Johans oförtjusning. ”Där kan man ju äta om man gillar att dom stampar på hamburgarna.” När vi hade käkat och var på väg mot bilen igen ser jag en gubbjävel som slänger upp sin dörr rätt in i min backspegel. Tur att den var ”vadderad och fin” som han så gulligt uttryckte det. Jäkla tattare.

E20 var det, hum undrar var den avfarten är.. Äsch vi kör mot Sthlm tyckte vi, and so we did. Och gissa var vi hamnade? Just det; i sthlm. Nu hade vi officiellt kört ungefär 7 mil fel. Mitt i alltihopa såg vi en skylt mot Oslo, ”här schvänger vi!” sa Johan och det gjorde vi. Vi visste ju båda var vi skulle men vi hade inte den blekaste aning om hur vi skulle komma dit. Men på rätt väg var vi iallafall. E18 mot Oslo och Västerås. Jippiies!

Sen mitt i allt i Västerås så såg vi el-giganten, och vi bestämde oss för att gå in och köpa en adapter till mitt kort så vi kanske skulle få lite Internet i alla fall. Från det att vi såg el-giganten tog det oss ungefär 20 minuter innan vi hittade rätt väg. Förgäves såklart, finns ingen adapter, otippat. Men drink och pinkpaus på IKEA hann vi med iallafall.

Vid det här laget så var vi båda ganska brandfarliga och skulle förmodligen kroppstemperaturen var farligt nära självantändning. Nu var det kris, vi bestämde oss för att åka till nästa badplats. Mitt i allt såg vi till vår stora förtjusning en pil till badplats Malmön, vi tvärsvängde och märkte att det var 2 mil dit, fuck it tyckte vi vad är väl 2 mil för oss norrlänningar. Det var de längsta 2 milen i mitt liv. Väl framme så slängde vi oss i vattnet direkt. Helt underbart, sällan så skönt att bada. Och det var faktiskt första gången i mitt liv jag klagade på att vattnet i sjön var för varmt. Vi dök och lekte abborrar, sweet. Nu hade vi kört ungefär 12 mil mer än nödvändigt.

Nu var det dags att fortsätta vidare, solen gassade på och vi torkade och gick tillbaka till brandfarlighet igen på ungefär 10 minuter. Men det var det värt.

Låt mig nu berätta äventyret om vindrutetorkaren.

Efter solsken kommer regn, det vet ju alla. Så var också fallet i den här berättelsen. Kanske inte så höga odds på att ena vindrutetorkaren skulle pajja. Jag körde en bit i regnet och insåg att det är livsfarligt om vi inte ser något.(No shit) Vi stannade i en p-ficka och då var det en mutter som var lös. Och självfallet så hade vi inga verktyg heller. Vi bytte chaufför och begav oss på en vansinnesfärd mot närmsta OK, 1 km kvar, jag antar att inte turen svikit oss helt ändå. Jag satt kvar i bilen och pratade i telefon medan bodensaren skulle gå in och fråga om verktyg. Och sen kommer han ut, glad i hågen med världens största skiftnyckel, säkert 70cm lång. Det var en rolig syn. Bosse bildoktorn fixade torkarna och vi kunde nu köra vidare med klar sikt och stenkoll på vilket håll vi skulle.

Efter vår makalösa räddning av torkarna slutade det regna efter ungefär 5 minuter. Oh well.
En bit senare efter vägen fick vi bevis på att ”Ids” inte bara är ett ofrekvent använt ord, utan faktiskt även en plats. Som de två norrbottningar vi är kunde vi ju inte låta ett sådant tillfälle passera, utan tvärnitade på E20 med en arg långtradare bakom oss som tutade sitt missnöje. Snabbt som ögat förevigade vi vägskylten som pekade mot ”Ids” med beskrivningen att det även fanns en bensinmack där. Efter de få sekunder det tog oss att fota skylten, och tackvare blockaden vi uppehöll på E20, var vi övertygad om att truckerchauffören var redo att döda, så det var bäst att börja röra sig igen.

Morgondagen (fredag) hade vi tänkt spendera på Bert Karlssons (ja, Bert ”Fame Factory” Karlsson) Skara Sommarland. Båda resenärerna hade för många år sedan, blott några tvärhänder höga, besökt detta paradis, detta edens lustgård. Så självklart, utan tvekan, vek vi av från kursen mot Göteborg för ännu en liten avstickare på ca. 2 mil enkel väg för att undersöka om det bara var genom våra oskuldsfulla barnaögon vi ansåg att detta var Edens Lustgård, eller om det verkligen var här som Adam och Eva för så många år sedan ätit frukten från det förbjudna trädet. Inte för att någon av oss är en psykolog och kan göra en fullständig analys av en fyraårings syn på världen, men det verkar som att de där oskuldsfulla ögonen för så länge sedan hade spelat oss ett spratt. Den galne Bodensaren klättrade upp på ett staket, som utan tvekan stod där för att man inte skulle kunna blicka in över förödelsen bakom, utan med glatt mod betala 205:- för att få komma in. Det han såg var en vindpinad stackars vattenrutschbana och ett pariserhjul som hör hemma på vägen i en B-klass tivolilastbil. Med ens föll alla gamla drömmar i kras, och det stod klart för oss att det inte kan ha varit här människan skapades.Tack vare den lilla avstickaren var vi nu uppe i 13~15mil utöver den tänkta färdvägen.

Något nedstämda återvände vi till samma gamla E20 vi befunnit oss på större delen av dagen.
Mitt i allt insåg vi att bilen faktiskt arbetade sig genom den sista decilitern i tanken, och riktade därmed våra falkögon mot alla passerande skyltar i hopp om en bensinmack. Och se, även denna gång hade vi samma tur som sist, blott en kilometer kvar till Shell. Vi stannade bilen i höjd med pumpen och hade tänkt börja förse bilen med dess förnödenheter. Men se, där stod en skylt som sade ”Vänligen respektera att vi tillämpar förskottsbetalning på denna bensinstation. Kontakta personalen om innan du använder bensinpumpen”. Så det var bara att knata in på stationen och betala först, vilket påminner en hel del om det glada 40-talet och Hitlers storhetstid. På den tiden var man nämligen tvungen att använda kuponger att betala med innan man fick det man ville ha. Nåja, Johan betalade 350:- i kassan, och fick en order från kassörskan ”Att inte tanka för mer än så, för då skulle hon komma ut med piassavakvasten (översättning av sopkvast)”. Sagt och gjort, han tankade för exakt 350,00:- fullständigt livrädd för den våldsbenägna kassörskan.

Vår resa fortsatte sedan från E20 rakt ut i skogen mot ett ställe som hette Annelund, 3 mil rätt ut i skogen, på en skogsväg som ungefär var lika bred som en gångstig i vilken medelstor stad som helst. Skogen och träden var så nära så dom nästan repade min lilla pärla. Det kändes som att komma hem till Lappland igen Vi började nästan oroa oss för alla lösdrivande renar men tog vårt förnuft till fånga rätt omgående och kom fram till att vi nog inte skulle få se en ren idag. Efter ungefär 2 mils körande såg jag något som kanske skulle göra att en av mina ”To do before you die” uppgifter skulle bli gjorda. Jag såg en hage med kossor. Jag tvärnitade mitt ute i ödemarken och blev exalterad och skrek ”kolla kossorna!!” Bodensaren påstod att det var bilar men efter några sekunders begrundande kunde vi enas om att det faktiskt var kossor. Äntligen skulle jag få välta en ko. Äntligen skulle jag få närma mig den brun vita 700 kilos besten och välta den, vad förvånad den skulle bli. Vi smög oss fram till hagen, vi var kanske inte så smidiga eftersom alla kossor vaknade och sprang iväg, typiskt. Vi stod kvar vid hagen en stund och tillslut var det en modig ko med bjällra runt halsen som vågade komma fram och hälsa. Hon var gullig och mitt hjärta mjuknade när hon kom fram och gosade med min hand. Även min hand blev lite mjukare när kon använde sitt peeling-substitut till tunga på den. Tänk på en katt-tunga, och sen gör du den 3ggr strävare och säkert 20 ggr större.
Efter besöket med kossorna kom vi äntligen fram till destinationen vi eftersträvat under den långa dagen. Hela resan tog ungefär 10 timmar och 30 minuter. Den borde ha tagit ungefär 6 timmar. Oh well.

Dagen efter spenderade vi på Liseberg, där vi mötte upp två till glada gävlebor, redo att leka med döden och fylla våra förväntansfulla kroppar med adrenalin startade vi med Balder. Det var en hisnande åktur och när vi var klara och stod med båda fötterna säker på marken så märkte vi något än mer hårresande, vi hade ofrivilligt fastnat på bild. Oh lord, man är inte snygg när man är rädd. Vi åkte samtliga karuseller, kanonen var roligast det var vi alla ganska eniga om, sanslöst pirr i magen och sjuka kickar. Höjdskräcken var min personliga favorit 70 meter upp i luften i en stol i en ofattbart lång väntan på att falla rakt ner. Man kan ju undra om man har dödlängtan när man utan tvekan lägger sitt liv i händerna på Liseberg om och om igen. Känslan av att sitta däruppe är något helt otroligt, något jag aldrig känt förut 70 meter upp i luften är man inte så tuff, man känner att man lever och det enda man vill är att bara dö.

Har ni någongång upplevt dödsångest? Det har jag, i hotell Gasten. Jag måste ha lidit av tillfällig sinnesförvirrning när jag köpte en biljett för att besöka spökhotellet. Innan vi gick in i hotellet så såg vi en skylt ”Personer med svaga nerver bör inte besöka hotellet” Det var som om den skylten var ett tecken på att just jag INTE skulle gå in. Jag föll för grupptrycket och gick in genom grinden. Då började alla hemskheter. Innan vi kom in så tyckte Mr Boden att det var skitkul att skrämma mig så han bankade i taket, jag blev livrädd skrek och sprang mot utgången. En av de 2 Gävleborna som för övrigt är anledningen till att jag fortfarande lever och inte förgick där inne i hotellet sprang efter mig och drog med mig in. Sen blev det svart. Jag storgrät, hoppade, skakade, skrek och hyperventlierade. Jag trodde att jag skulle dö och i den stunden så hade döden varit the easy way out. Jag var dyngblöt i svett och tårarna rann när vi kom ut. Det är verkligen ingen överdrift att påstå att jag aldrig varit så livrädd förr i hela mitt liv Gasten är verkligen det värsta jag har varit med om.

Liseberg var en hit, massor med kickar och mycket trevligt sällskap gjorde fredagen till en fulländad dag. Efter 12 timmars snurrande fick vi gå och lägga oss, för att vakna upp med universums bakfylla. Det behövs tydligen inte alkohol för att man ska vakan upp och känna sig som ett roadkill som festat i 4 dygn.

Vi sa hejdå till Gävleborna som inte ville vara med att leka mer och nu var vi ensamma på äventyret igen jag och Boden, vi startade dagen med att köra fel efter 2 minuter. Det kunde man ju förstå.

To be continude…

Jävla klant.

Jaja, det är mänskligt att upprepa sina misstag men betydligt klokare att låta bli. Stick iväg din jävla ångestdemon.

Bra låt..

I’m having trouble sleeping
You’re jumping in my bed
Twisting in my head
Leave me

I’m having trouble breathing
You’re sitting on my chest
I sure could use the rest
Leave me

It’s you
Why’s it always you
and never me?
I’ve never dared to let 
my feelings free 
Why’s it always you
and never me?
I’ve never cared
too much about honesty

I’m having trouble sleeping
I’m thinking of what you said
About the tears been shed
Leave me


The Perishers - Trouble Sleeping

Bättre fly än illa fäkta?

Efter allt tänkande, grubblande och funderande igår under dagens å avslutades kvällen med att en galet stor bomd exploderade inne i mitt huvud. Error, error, error... För lite minne kvar, rensa hårddisken.

Missuppfatta mig inte, det som tynger min hjärna är knappast något man skulle kalla problem. Men om vi nu ska kalla det problem så har jag nog det bästa problemet i hela världen. Ungefär lika besvärligt och fruktansvärt påfrestande som att springa barfota i gräset.

Jag vill gärna tro att jag har en rätt bra relation med mitt tänkande, en skön mix mellan att tänka långt och leva på impuls. Min vän Veera brukar fråga mig "Hur hade du tänkt att lösa den här situatuonen?" jag brukar alltid svara "Det löser sig", det gör det alltid. Jag är väldigt ofta impulsiv och drastisk och när det gäller saker jag vill göra och hur saker känns är det snabba ryck fram och tillbaka som gäller. På gott och ont, min förmåga att tänka efter före försvagas drastiskt när jag får mina halleluja moments, när endorfinerna sprudlar i kroppen så är det svårt att inte go with the feeling. Och då är det inte så lätt att märka om man kanske skadar både sig själv och andra.

Den största frågan av alla just nu är om ordspråket "Bättre fly än illa fäkta" verkligen är så sant som jag försökt intala mig själv det senaste halvåret. Om det verkligen är rätt taktik att hålla vissa saker på en armlängds avstånd i förebyggande syfte. Tänka långt, tänka mycket, tänka för mycket. Kanske man skulle köra på känslan hela tiden och göra hela livet till en halleluja moment? Leva på kansken hela tiden, dock får man vara vaksam, det sista jag vill är att såra någon. Och defenitivt inte mig själv.

Nu är det färdig haft.

Armen är borta, svärdet är sänkt. Kom närmare, men gör mig inte illa.

365 dagar.

Tiden går så fort, jag hinner inte med. Jag har nu irrat runt som en yr men skapligt målmedveten höna i 1 år nu. Jag fick mig en liten tankeställare igår. Min kompis Jossan hälsade på mig i helgen och det slog mig att det var ganska precis 1 år sedan vi träffades senast och det känns som 2 månader sedan vi flydde Lappland tillsammans.

Jag kan inte precis påstå att tiden går i ultrarapid. Förlorad tid kommer aldrig igen, so spend it wisely, right? Det vet väl alla. Men gör man verkligen det? Spenderar man sin dybara tid på rätt sätt? Tar man vara på tiden på det sättet man kanske önskar att man gjorde när tiden börjar bli knapp? Du får 365 dagar att göra precis vad du vill på. Du får en spelplan och du får välja dina drag och din helt egna väg, 365 dagar utan ångerrätt. Ingen återvändo.

Spendera varje dag som om det vore din sista. Det vet vi också, men gör vi det? Jag försöker, ta mig inte på orden, det hade varit ganska psykist pressande att ta avsked från alla man älskar varenda jäkla kväll osv. Men däremot så försöker jag att inte lägga ner tid och energi på saker som är oviktigta och betydelselösa. Jag gör saker som gör mig glad, umgås med människor jag tycker om och sysselsätter mig med saker som ger mig något. Life is sweet, och det ska det vara.

Man förändras som människa och lär sig mycket på bara 1 år. Varje dag lär man sig något nytt sägs det, till viss del håller jag med. Jag vill gärna tro det iallafall.

Tiden går dock aldrig så fort att man inte hinner andas. Den senaste tiden har varit hektisk och jag vill gärna lägga lite av min energi nu på att bara vara, känna och begrunda. Jag tror att det bästa sättet att leva är att pausa ett tag ibland...


"This time all I want is you
There is no one else
Who can take your place
This time you burned me with your eyes.
You see past all the lies
You take it all away

I've seen it all
And it's never enough
It keeps leaving me needing you

Take me away
Take me away
I've got nothing left to say
Just take me away"

Lifehouse - Take me away


Har snurrat så länge, nu vill jag stanna, ta min hand kära du och stå stilla med mig ett tag.